Stora trumman

I kårvärlden – och kanske särskilt när man granskar den – blir man lätt lite insnöad och tappar perspektivet, glömmer hur små eller stora saker egentligen är i förhållande till resten av universum.
Många utanför bubblan ser antingen helt ointresserade ut, i bästa fall frågande, när man hetsar upp sig över sektionalisering, kårsamverkan eller vem som sa vad i fullmäktige. Att det ”bara är kåren” är någonting man ofta får höra. Och det är ju sant.

Men det är inte bara på det hållet som saker ibland kanske får orimliga proportioner: ofta förminskas det man i själva verket borde slå på stora trumman för, istället för att släta över med att det ”bara är kåren”. Som när det kommer till arbetsvillkoren för de som arbetar här. På sidan 12 och 13 kan du läsa om hur det saknas riktlinjer för vad som händer när någon blir sjuk. I år har detta bland annat lett till att en arvoderad stått helt utan inkomst i två månader när den inte längre kunde sköta sitt uppdrag. Att den förmodligen skulle ha haft rätt till sjukersättning var det ingen som sa – på samma sätt som många inte vet att de har möjlighet att gå med i en a-kassa under sin tid som arvoderade.

Det har ibland funnits dokument som slår fast vad som förväntas av en kåraktiv och vad denne kan förvänta sig av kåren, men dessa har gällt ett år i taget och glömts bort. Som med så mycket annat har det därför varit beroende av vilka som leder kåren just för tillfället och hur engagerade de är i frågorna.

Om jag med rent samvete ska kunna uppmana någon att på hel- eller deltid engagera sig i kåren måste det bli tydligare vad som gäller. Man måste veta vad man signar upp för. (Eller ja, man skriver ju aldrig på något.)