Elva situationer du känner igen om du är student med social ångest
Nej, alla tycker faktiskt inte att det bara är kul med tentafest. Och för alla är det inte bara den fysiska ansträngningen och brist på inspiration som gör att man drar sig för att laga mat i korridorsköket. Det är heller inte avsaknad av ambitioner som gör att man inte har något vettigt att säga på seminariet. Det vet alla studenter som lider av eller har lidit av social ångest. Ergo listar elva situationer du kanske känner igen och som förhoppningsvis kan få dig att känna dig mindre ensam i våndan som smyger sig på när du ska gå till föreläsningen.
- När det är dags för muntlig gruppresentation och någon i din grupp får feeling och börjar föreläsa om ditt inövade stycke. Det där skulle ju du säga, vad fan ska du prata om nu? Du letar febrilt i hjärnan, men där inne pågår inte mycket förutom kaos. Tankar som sveper förbi: håll ögonkontakt, svimma? fly? är jag röd? kanske kräkas. Samtidigt som du får medlidande blickar från publiken kastar din mun ut slumpvisa ord från det inövade materialet.
- När man överväger att börja röka bara för att ha något att göra under rastkvarten som inte innefattar icke-upptagna händer i korridoren och att nästla sig in i en cirkel där folk står och pratar. Extra gött är det förstås om man kan stå med både cigg och mobil, så att man signalerar till eventuella andra medrökare att man faktiskt är upptagen och inte kan snacka just nu – “Jag har ett socialt liv, men mitt nikotinberoende gör att jag måste sköta det online.”
- När du ser till att komma i överdrivet god tid till föreläsningar och seminarier för att kunna ta den bästa platsen. Vilken plats är det då? Därom tvista de sociala fobikerna. Vissa menar att det är längst fram, så att man slipper se hela föreläsningssalen vända sig om och glo på en om man skulle tvingas säga något, andra menar att det är längst bak så att man slipper synas och är nära dörren. Viktigast är dock att man inte är sen så att man tvingas ta den sista lediga platsen, som ALLTID är den mitt i smeten så att en halv rad måste resa sig upp och föreläsaren blir tyst tills alla har satt sig ner igen.
- När du lämnar föreläsningssalen först av alla. Du försöker få det att verka som att du stressar iväg till något annat viktigt möte, men egentligen försöker du bara undvika att råka hamna jämte en kursare på väg hem (kanske till och med, ve och fasa, hamna på samma buss ) och tvingas kallprata.
- När det går upp för dig att det där mytomspunna korridorsspöket faktiskt är du själv – studentupplagan av Sjätte sinnet-insikten. Köper du bara torrvaror, frukt, godis och annat som inte behöver tillagas eller kylas ner? Intalar du dig att det är för att du inte gillar att laga mat och för att det är för långt till köket? Vakna upp! Du vill bara slippa stöta på någon och behöva kallprata över pyttipannan som alltid tar extra lång tid att tillaga när det är en främling i köket. Mången är de som tackar gudarna när vintern äntligen är kommen – då kan man hänga ut en kasse med kylvaror utanför fönstret. Den som övat upp sin sociala undvikande-teknik till perfektion har kanske också en kaffekokare eller kokplatta på rummet, så att man kan avnjuta varm mat utan att riskera att stöta på någon (det finns till och med en kokbok i ämnet).
- När kursare börjar misstänka att du lider av kronisk diarré. Nej, du har inte problem med magen utan använder bara toaletten som tillflyktsort under rasterna.
- När en gruppmedlem är trevlig och föreslår: “vi kan ju plugga hemma hos mig” och din automatiska reaktion är NEJ. Tack vare år av erfarenhet har du ett antal undanflykter på lut. “Nej men datorerna här på campus är ju mycket bättre”, “jag känner mig lite krasslig och vill inte smitta ner någon” eller favoriten “ja visst, vad trevligt” för att sedan då datumet närmar sig, ha funderat ut en bättre ursäkt.
- När seminariet inleds med en runda där alla får dela sina smarta tankar om texten man läst. Du försöker få första ordet, men eftersom du fick det senast hamnar du sist. Ett plågsamt bingo följer där du tvingas se dina förberedda smarta analyser berättas av de andra i klassen. När det slutligen blir din tur är brickan full och ingenting mer finns att säga. “Precis som Lucas sa tyckte jag…” försöker du. Men din hjärna är alldeles för söndertrasad av paniken för att ens kunna sammanfatta vad du precis har hört.
- När ditt studiemedel av någon anledning inte har kommit fast det borde och du på riktigt tänker att du hellre svälter och blir vräkt än ringer till CSN och frågar vad som har hänt. Nu för tiden kan man som tur är mejla CSN, hur sociala fobiker gjorde innan internet uppfanns är en gåta.
- När du har oturen att drabbas av en hel föreläsningsdag som innefattar lunchrast. Sitta ner och äta något lagom passande, hålla ögonkontakt, samtala på ett avslappnat sätt och se till att inte kladda eller spilla. Nej, i stället låtsas du ha glömt din hemlagade, goda matlåda hemma” och cyklar de fem kilometrarna i spöregn för att äta i trygghet.
- När det är dags för efter tenta-festen och du måste svepa fem Minttu-shots (man vill ju inte riskera att få dålig andedräkt) innan du ens klarar av att lämna lägenheten för att dämpa alla hjärnspöken – “tänk om jag är först på plats?”, “tänk om ingen minns vad jag heter?”, “tänk om det inte var idag?”, “tänk om det är fel adress?”, “tänk om jag egentligen inte är bjuden?”, “tänk om porten är låst och jag måste ringa till någon som kan öppna?”, “tänk om ingen vill prata med mig?”, “tänk vad skönt det vore om jorden gick under istället…”
Annons
Annons
