En lektion i hur man tar ut svängarna
Spännande, fräsch och explorativ som få är den kontemporära kvintett som under ledning av den brittiske kontrabasisten Dave Holland sedan fyra år tillbaka rosats och hyllats i bl a amerikansk jazzpress.
På den senaste cd:n Not for Nothin´ tar gruppen ut svängarna ordentligt och visar hur man med sina originalkompositioner kan kittla lyssnarens nerv och uppmärksamhet på ett synnerligen variationsrikt sätt.
I en tid då lösa konstellationer inom jazzens värld snarare är regel än undantag är kvintetten ett lysande exempel på motsatsen. Flitigt turnerande har gett upphov till en grad av samspelthet, lyhörd interaktion och responsivitet som gränsar till s k ESP eller Extra-Sensorisk Perception liknande den som musikerna i Miles Davis berömda kvintett från 1960-talet utvecklade. Inom bråkdelar av en sekund tolkar och läser musikerna varandras intentioner, vilket resulterar i ett flöde av täta dialoger och olika interaktionsformer. Sina lärospån i termer av improvisatoriskt sökande fick Holland för övrigt genom sitt samarbete med just Davis i slutet på 1960-talet då denne prövade sig fram med kollektiv improvisation i en anda av jazz-rock (sedermera benämnd fusionsjazz).
Att Holland med sina 53 år fyllda är åldersmannen i kvintetten märks intet. Han har nämligen valt att omge sig med gräddan av den generation av yngre amerikanska jazzmusiker som mer och mer har låtit tala om sig under 1980- och 1990-talet. I gruppen återfinns sopran-, alt- och tenorsaxofonisten Chris Potter, trombonisten Robin Eubanks, vibrafonisten och marimba-spelaren Steve Nelson och den starkt Tony Williams-influerade trumslagaren Billy Kilson.
Dave Hollands kvintett excellerar på denna cd i diverse udda taktarter (t ex 11-takt på Global Citizen och What Goes Around - med oerhört spräck på den senare låten - och 9-takt på Shifting Sands ). Just nyttjandet av olika taktarter är något som Holland under många år har roat sig med i sina konstellationer; detta hindrar honom naturligtvis inte från att i sina kompositioner hänge sig åt bebopmässiga exkurser (t ex på Cosmosis ). Fräcka och detaljutarbetade arrangemang, med olika rytmiska grunder och ostinati, hör till gruppens adelsmärke, (t ex det funkmässiga groove som gestaltas på Not for Nothin´ ). Lyriska och ytterst smakfulla blockackordsimprovisationer iscensatta av vibrafonisten Nelson på jazzvalsen For All You Are bidrar på ett ytterst konsekvent sätt till att överraska.
Sammantaget ger den här plattan en spännande inblick i en musikalisk tradition som än idag är levande och minst sagt eklektisk - mångfalden står verkligen i centrum här vad gäller stiluttryck och attityder. Och det livslånga lärandet, som har kommit att bli ett slags mantra i utbildningssammanhang, illustreras på ett ytterst förnämligt sätt av Dave Holland: det finns hela tiden någonting nytt att lära sig och lyssna sig till
