European Onion håller inte vad Agent Tangent lovade

Det finns en klar anledning till att jag till skillnad från nästan all annan instrumentalmusik gillar Pluxus. Deras sprudlande och ofta minimalistiska syntpop är helt enkelt så mycket roligare att lyssna på än mycket av den moderna instrumentala musiken, som har en tendens att krypa sig fram i knapp styrfart.
EP-n Agent Tangent lovade gott inför nya albumet, och har varit en av de skivor jag spelat mest hemma de senaste månaderna. Därför är det kanske med för höga förväntningar som jag nu lyssnar på kvartettens tredje fullängdare, European Onion , men man kan nog säga att jag för förstagången blivit besviken på Pluxus. Efter första lyssningen var mitt intryck att skivan inte alls höll samma tempo som sina föregångare, men det är inte riktigt sant. Det som däremot saknas (eller i alla fall inte finns i samma utsträckning som tidigare) är lekfullheten och sinnrikheten. Det är precis som förut fråga om kolossalt peppig blipp-blopp-elektronika, men tonerna är inte längre lika spännande och unika. Det låter mer om en hyfsad Pluxuskopia (det finns ett antal sådana i Sverige) än originalet självt.
Naturligtvis finns här undantag. Business har en syntslinga som Rob Hubbard hade kunnat döda för, Igår, idag och fr o m nu påminner mig om Vince Clarkes underbara 80-tal och Agent tangent är fortfarande världens bästa vårlåt. Men mellan höjdpunkterna är den här skivan lite för långdragen och ospeciell för att jag ska vara helt till freds.