Tidiga Ash håller måttet

Nordirländska Ash blev lite oförtjänt ihopbuntade med hela britpop-genren när de i mitten av 90-talet råkade komma från Storbritannien och spela gitarrpop. På samma sätt som Supergrass hörde de egentligen hemma i någon slags melodisk punkrock genre, som egentligen var närmare Nirvana än Blur och Oasis. När man nu samlar ihop sina singlar från 1995 och fram till nu, så är det med blandad förtjusning som jag minns hur jag sommaren 1996 lät debutalbumet 1977 bli soundtrack till två veckors Englandssemester. Många av de tidiga singlarna är lysande popdängor. Girl From Mars , Angel Interceptor och - framför allt - Goldfinger är definitivt värda ett bättre öde än som idag på sin höjd bli nämnda som britpop-hits i periferin. Även tidiga singlar som Uncle Pat , Jack Names The Planet och Kung Fu har tålt tidens tand ganska bra, även om grungen kanske spökar lite väl tydligt på sina ställen.
När jag ser Ashs diskografi uppradad i cd-häftet märker jag exakt när jag tappade intresset för gruppen. Jag har varenda singel fram till 1998 års Jesus Says , därefter har jag inte en enda. När jag nu lyssnar på samlingen Intergalactic Sonic 7 s förstår jag varför. Där tidiga Ash hade energin, passionen, humorn och låtarna mal nutida Ash på opassionerat. Det ger säkert mycket mer pengar. England älskar tråkiga popband. Själv älskar jag passionerad punkpop, och finner minst fem låtar här värda att dansa loss till, men uppblandat med det nya materialet känns det lite glest. Hatten av för cd-spelarens fjärrkontroll.