SKIVRECENSIONER

George Harrison
Brainwashed
(Parlophone/Dark Horse/EMI)
4/5

Det är alltid tragiskt när människor dör. Och det blir inte lindrigare om en artist rycks bort just när han/hon står inför sin konstnärliga återkomst. Sonen Dhani och vännen/ELO-geniet Jeff Lynne har färdigställt det album som skulle blivit ex-Beatlen George Harrisons comeback, men som i stället blev hans svanesång (kusliga paralleller kan dras till John Lennon...).
Man kan väl inte påstå att George direkt förnyar sig. Vi får gotta oss åt hans sedvanliga blandning Byrds-pop, ballader och blues, som alltid kryddat med slidegitarr och det Harrisonskt patenterade vemodet. Men musiken känns vital och texterna är ovanligt bitska. Käftsmällar mot samhällets galenskaper, ofta hand i hand med humor à la Harrisons älskade Monty Python. Näppeligen känns detta som en döende mans jämrande avsked (endast i Stuck Inside a Cloud sjunger George ut om cancerns plåga).
Vackrast är en instrumental kallad Marwa Blues , och som mest innerlig blir George i titelspårets krishnamässande final. Textens påtagligt jordiska budskap (hjärntvättad av skolfröknar, kungar, drottningar, Dow Jones, datorer, mobiltelefoner, militärer, kusin Bob, media...) rundas av med det himmelska; inte alls otänkbart för kontrasternas man, vars största njutningsämnen i livet var Hare Krishna och Formel 1.
Ett värdigt avsked till det jordeliv som George allt som oftast betraktade med ett snett leende.

Daniel Reichberg

TLC
3D
(BMG)
4/5

Efter gruppmedlemmen Lisa Left-Eye Lopez bortgång i en tragisk bilolycka tidigare i år har Chilly och T-Boz nu på egen hand färdigställt TLC:s fjärde album. Som vanligt presenterar TLC en respektingivande och nydanande r’n’b. Den självsäkra attityd de utstrålar är övertygande i kombination med snyggt producerade låtar. De mest monotona delarna av plattan framkallar viss yrsel vid för lång lyssning. Majoriteten av låtarna är dock lite mer händelserika och lyssnarvänliga tack vare tydliga soulinslag som mjukar upp den repetitiva stelheten. Bitvis är det faktiskt riktigt bra. Troligtvis blir 3D ännu ett i raden av storsäljande album från gruppen.

Nina Fredriksson

The Sounds
Living In America
(Warner)
4/5

The Sounds ser stentuffa ut. Världens tuffaste lugg, svarta skinnjackor och rockposer till höger och vänster. Men sedan börjar de prata. Helsingborgska. Det finns ingen dialekt som är mindre New York än helsingborgska. The Sounds har en låt som heter Rock’n Roll, precis som Plastic Bertrand och Daft Punk, och det är mer till Frankopop än till det sena sjuttiotalets punkscen i New York som jag tänker på när jag lyssnar på skivan. Lite av The Sounds storhet ligger i just strävan att vara något annat, misslyckas med detta men ändå nå fram. Precis som deras helsingborgska mellansnack gör dem charmigare och varmare eller precis som Jacques Dutronc och Plastic Bertrand har gjort rock’n roll-klassiker genom att försöka vara stentuffa rockers men misslyckats. Nu tror jag inte att The Sounds är helt dumma rakt igenom, de verkar ha en ironisk distans till sin musik; de döper sina låtar till Rock’ n Roll och Riot, de skriker Oi , Oi och Hey Hey Hey precis som Joey Ramone och de har ibland helt meningslösa texter. Ska det vara meningslöst, så ska det vara ordentligt. Detta gör att de står ut över liknande grupper i Sverige, de som bara härmar, som Ceasar’s Palace och The Hellacopters. The Sounds stöper om musikhistorien, de leker med den; gör om Kids in America till Living in America. Det är på detta sätt de mest liknar sina idoler i Blondie, genom att foga samman det de tycker om på ett nytt men ändå bekant sätt. The Sounds är till brädden fylld med hitsinglar. Jag kan inte påminna mig att ha hört en sådan här samling direkta poplåtar sedan Helen Love’s Radio Hits 1. De har en stor styrka i Meja Ivarssons röst och deras enkla och effektiva arrangemang. Förvånande bra.

Björn Gylling

Stephen Simmonds
For Father
(Superstudio/Sony)
4/5

Det handlar egentligen bara om vad man kan relatera till. Jag lyssnar väldigt lite på modern soul och r n b, och anledningen till det är utan tvekan att jag störs så mycket av den sexism och rasism som på senare år har präglat den kommersiella delen av genren. Det är möjligt att musiken är genialisk och banbrytande, men de väggar av provocerande och vulgära texter som har byggts runt är helt enkelt för höga för att jag ska orka klättra.
Då är det tur att Stephen Simmonds finns. Mjuk, mjuk soulpop så anständig och blygsam att den säkert får svårt att höras till och med i radiobruset. Med ena foten i klassisk sängkammarsoul från 70-talet och den andra i modern soul och listmusik fick han mig att stanna upp framför radion för några år sedan med briljant sentimentala Tears Never Dry , som kanske hade passat bättre i en fransk film noir än i en svensk B-actionfilm som blev fallet.
Men Stephen Simmonds blev aldrig mer än lovande, och det är väl därför han är tillbaka kan man tänka. Rent spontant så är han en av de mest musikaliska svenska artister jag känner till för tillfället, och det hade kunnat vara ett tråkigt betyg, men i stället för att svepa in sig i en överproducerad studiodräkt så har han med For Father gjort en otroligt varm och värmande skiva. Kanske är det hans röst. Kanske för att den siktar mot hjärtat i stället för mot skrevet.
För min del är det låtarna. Simmonds har en otrolig talang för smarta harmonier och arrangemang, men det är i låtarna som växer som den stora skatten finns. Singeln I Can t Do That är förstås en ganska omedelbar radiolåt, något som faktiskt blir dess svaga punkt. I stället för att överraska (som på många av de andra spåren) blir det mest en ganska ordinär Craig David-låt.
Skivans stora spår är den fantastiska Always In My Head , vars harmonier och ackordfrossa är bland det vackraste jag hört i genren. Det skulle kunna vara en boybandlåt, men så kommer vändningarna som gör att den omöjligen skulle kunna vara skriven av Jörgen Elofsson. En av anledningarna är förstås texterna. Där Elofsson gör texter som ska passa några handplockade, tvålfagra pojkspolingar skriver Simmonds i princip samma ord ur hjärtat, och tro mig, det märks. En av de mest personliga låtarna är titelspåret For Father som handlar om Stephens pappa som dog för en tid sedan.
Rent kommersiellt är Simmonds för smart för sitt eget bästa, men för den som vill ge en skiva fem chanser i höst så är den här skivan bland det bästa man välja.

Roger Gunnarsson

Robyn
Don’t Stop the Music
(BMG)
2/5

På sätt och vis är det en lättnad att Robyns barnsliga framtoning i media, som aldrig verkar växa bort, inte får något större spelrum i hennes musik. Men på Don’t Stop The Music har försöken att rida på något slags framgångskoncept inom pop och soul gått för långt. Inte en gnutta barnslig charm är kvar hos Robyn, som gör fadda försök till förnyelse genom att tuffa till sig. Låtarna är som handplockade från pojkband, Britney Spears och Madonna.
Endast ett par spår fångar uppmärksamheten tack vare deras något intressantare stuk. Med besvikelse kan konstateras att Robyn släppt en stor del av sin mjuka personliga profil till förmån för mainstreamträsket.

Nina Fredriksson