SKIVRECENSIONER

The Bright and Shiny
I ve Got Love
(Elektrofuzz/DGR)
3/5

The Bright and Shiny är del av Husbys synthpop-scen, förutom en medlem som pendlar från Uppsala. De spelade nyligen på Kalmar nation; hur det gick vet inte jag men som smakprov så finns Carnivores (live) . Det låter bra, men inleds och avslutas med publikjubel förmodligen hämtat från gamla Amiga-spelet Sensible Soccer. Låten handlar om att rock n roll kanske inte är så ärligt som det utge sig för att vara, och att då fejka en livespelning ska vara ett uppror mot reglerna för vad som är äkta och falskt. Det är lite klumpigt utfört; låtens sensmoral är leave it to the carnivores , d v s rock n rollen. Jag förstår inte riktigt meningen med en protestlåt mot vegetarianer som spelar rock. Nature är också det en protestlåt, fast denna gång är det tanken att könsroller är konstruerade och inte naturliga som presenteras. Det känns som en sån sak som är bättre att visa än att säga, det blir lite Ola Salo över det annars (den enda människa som utan självironi kan göra en protestlåt mot dokusåpadeltagare).
Bandet säger sig ha uppstått som en reaktion mot ny-rocken och det överdrivna tillbakablickandet inom elektron. De vill se framåt, inte mot band funnits i över tjugo år. Även detta uppror känns lite konstigt, då de låter precis som New Order.
Nåja, jag sympatiserar med dem och deras vilja att verkligen säga något med sin musik känns positiv. De har viljan och de har bra låtar. Än så länge är de som trevligast om man inte lyssnar på texterna, men med ett subtilare uppror skulle deras utmärkta poplåtar kunna bära långt.
Björn Gylling

Freedom Bleeder
10 Out of 10
(Freedom Bleeder)
3/5

Musiken på Uppsalabandet Freedom Bleeders debutalbum 10 Out of 10 har legat i träda nästan exakt tre års tid. När den så äntligen kommer ut nås lyssnaren av en tung och släpig men ändå energisk hårdrock. Man rycks lätt med i det fläskiga gunget, det flyhänta gitarrspelet och rockrökarrefrängerna. Tankarna går till såväl till Corrosion Of Conformity som de förmodade husgudarna Kyuss. Stundtals får man dock känslan att det är lite väl mycket av det goda och kanske är det just därför som skivan når sina egentliga toppar i de lite lugnare passagerna. Den blytunga balladen ( ) Like Another , och Time och Shine On har lite mer av det lilla extra som krävs för att nå ända fram. Den sistnämnda är en duett med Uppsaladottern och singer/songwritern Britta Persson, som trots att hon gör ett utmärkt och melodibärande jobb ändå överglänses av Henrik Renströms lite mer tillbakadragna sång.
Även om rötterna till den här typen av musik härstammar från början av 70-talet (Birmingham, fredagen den 13 februari 1970 för att vara exakt) så rör det sig utan tvekan om en musikstil som i allra högsta grad är lever och är relativt välsäljande världen över. Det finns ingen anledning till att inte Freedom Bleeder skall kunna nå utanför hemstadens och landets gränser även om sådana saker naturligtvis inte kommer av sig självt.
Är det då 10 Out Of 10 ? Nja, inte riktigt. Det bestående intrycket, delvis eftersom musiken på skivan har den tid den har på nacken, när man lyssnat färdigt är egentligen inte att man vill höra den igen utan snarare att man vill ha en ny skiva av bandet. Det är utan tvekan mycket lovande och nästa gång kan de högt uppskruvade förväntningarna i denna titel slå in.
Karl Håkanson

Kaipa
Mindrevolutions
(InsideOut/Border)
4/5

Uppsala 1974: Klaviaturnisse Hans Lundins proggrupp Ura-Kaipa bestämmer sig för att korta sitt namn. Samma år bjuds 17-årige pojkspolingen Roine Stolt in som gitarrunderbarn och allmän idéspruta. Några år som ett av Sveriges flitigast turnerande och musikaliskt mest bergsprängande band tar sin början.
Uppsala 2000: Efter årtionden som pappersvändare på Musikörat återupplivar Hasse och Roine sitt band, nu med helt nya musiker, men med ett kvarhängande 70-talssound. Två år senare släpps lämpligt betitlade Notes from the Past.
Uppsala 2005: Det många såg som en engångsföreteelse häver ur sig sitt tredje album.
Så, lever man upp till titeln? Nja, några revolutioner förekommer inte här. Egentligen är musiken inte särskilt progressiv, stenhårt rotad i 70-talsmyllan som den är. Men det spelar ingen roll, för Mindrevolutions, med sina finurliga, emotionella ljudlandskap och sina smarta texter, är storligen hörvärd rakt igenom. Sånglärkorna Patrik Lundström (i Last Free Indian spöklikt lik Freddie Mercury) och förföriska Aleena tolkar det Lundinskt-Stoltska stoffet med glans, och endast i den 26 minuter långa titellåten börjar den virtuosa rytmsektionen (Jonas Reingold/Morgan Ågren) flasha. Här står i stället melodi och kollektiv samverkan i fokus, och är en enkel popvisa vad som behövs, då är en enkel popvisa vad det blir (Timebomb).
Emellertid väntar jag med slutbedömningen av nya Kaipa tills de gjort sin debut LIVE.
Daniel Reichberg

Orphei Drängar
OD Antiqua - Orphei Drängar 1853-2003
(Caprice Records)
4/5

Det märkliga med traditioner är att de egentligen är hopplösa. Förändras de för mycket känner vi harm, förändras de för lite tröttnar vi på dem. För att kvalificera som tradition måste en institution ständigt utvecklas utan att glömma bort var den kom ifrån. I Uppsalas musikliv framstår Orphei Drängar som det kanske mest lysande exemplet på en sådan institution, och kvalifikationerna har väl aldrig tydliggjorts bättre än nu.
På fyra cd har musikforskaren och journalisten Carl-Gunnar Åhlén samlat samtliga inspelningar med OD från den allra första 1907 till och med den 1949 som var den sista innan Eric Ericson tog över som ledare. Dessutom ingår bonusspår från 1950-talet samt prov på soloprestationer från förra sekelskiftet. Till det digra, och från brus mycket väl tvättade, ljudmaterialet om dryga fem timmar har bifogats en gedigen bok som på svenska och engelska erbjuder sångtexter, personporträtt, historik och personliga vittnesmål.
Med denna volym öppnas en rad olika insynspunkter i fenomenet OD. Den som är hugad kan följa OD:s utveckling från den nästan militäriske dirigenten Ivar Hedenblads dagar, via den legendariske Hugo Alfvéns musikaliska revolution till de sakrala inslagen under Carl Godins korta ledarskap. Man kan också själv följa med i den gradvisa uttunningen i tenorstämmorna under Alfvéns era. Lyssnaren får även en påminnelse om krigsårens umbäranden, då körens kapacitet avsevärt begränsades av de många inkallelserna. Alla jämförelser underlättas av att många av sångsällskapets vanligaste stycken återkommer; sångarprinsens slagdänga Glad såsom fågeln inte mindre än sex gånger.
Detta får en att undra vem OD Antiqua riktar sig till. OD når knappast ut till en ny publik med denna samling. Som ren njutningsmusik är åtminstone delar av det äldre materialet närmast otjänligt. I stället är det redan frälsta körälskare, aktiva körledare och annan befintlig OD-publik som kommer att ha den största behållningen av volymen. De borde å andra sidan skriva varsitt brev till Carl-Gunnar Åhlén och tacka.
Robert Schönbeck

Samlingsskiva
Songs We Have Learned To Sing
(Velvet)
3/5

Samlingsskivor med små okända band känns rätt pre-internet. Visst, det kan finnas en poäng i att få serverat det som är värt att veta om osignade band i Sverige just nu, men idag känns det som att ordet sprids fortare via forum på internet än vad det tar att få en drös skivor från fabriken och sedan få folk att köpa dem.
Nu är förvisso inte Songs We Have Learned To Sing någon uttalad samling med svenska demoband, utan band som har spelat eller i vissa fall ska spela på klubben Velvet på Västmanlands-Dala nation, men en snabb blick över listan över medverkande visar ungefär samma band som det talats om på mikronivå det senaste året eller så. För mig - som kan vara pinsamt orkeslös med att ladda ner låtar från bands hemsidor - så är det kul att höra band som man minns namnet på från någon blogg eller affisch på stan.
Det handlar nästan bara om regelrätt, gitarrbaserad pop och rock, och det blir ju aningen jämntjockt, men det är ändå hundra gånger roligare att höra band som ger allt på en musikhistoriskt marginell samlingsskiva än att se hur band med rätt kontakter fixar sig in i skivbranschen från andra hållet. Av skivans 19 spår är inget helt bedrövligt, och bara det är värt en hatt av för kompilatorerna.
Speedmarket Avenues He’s A Rebel var det enda spår jag hört tidigare, och framstår (kanske därför) som plattans starkaste. Dreamboy ligger lite i ofas med tiden, men skulle lätt fått skivkontrakt på A West Side Fabrication 1996. The Ackermans levererar härlig, nästan naivt energisk garagepunk. Vit Päls står för skivans märkligaste bidrag med sin rättstämda Philemon Arthur-visa, och vinner lite tapperhetspoäng i alla fall. Peter, Bjorn and John gör en cover på The Nerves When You Find Out, och gör det bra, men kanske lite poänglöst likt originalet.
Och sådär fortsätter det. Det mesta är helt ok. Säkert bättre live dessutom.
Roger Gunnarsson

Andreaz Hedén Trio
Who´s Beautiful
(Hemlandssånger/Naxos)
4/5

Ytterligare en svensk pianotrio ?…Varför bekanta sig med ännu en jazztrio? Så inleds pressmeddelandet om ett debutalbum med Andreaz Hedén Trio (AHT). Ja, varför inte? kan man då spontant utropa, väl medveten om att trioformatet sedan den moderna jazzens etablering på 1940-talet har inbjudit till såväl konventionella som avantgardistiska uttrycksformer, fram till dagens smörgåsbord av improviserad musik med mer eller mindre tydliga influenser av jazz eller andra världar av musik (t ex post-modern konstmusik, folkmusik).
Jag tänker bl a på Bill Evans trio och Keith Jarrett trio.
Vidare står att läsa att kompositionerna och den musikaliska helheten sätts i fokus i AHT och att trion strävar efter att finna nya vägar och förhållningssätt för jazzen i ljuset av det jazzarv som finns. Det här låter ju naturligtvis ambitiöst. Efter att ha lyssnat igenom detta album och tagit del av pianisten Andreaz Hedéns egna tankar i skrift tycker jag mig snarare märka att det är en strävan mot ett musikaliskt präglat identitetssökande som syftar till att ringa in hur Hedén har kommit att bli den musiker han är idag.
En mer passande titel kunde då i stället ha varit Who am I?.
Således svävar Andreaz Hedéns kompositoriska ande på ett spännande och eklektiskt sätt över trion, med basisten Anders Jonsson och trumslagaren Jonas Holgersson som ytterst följsamma och responsiva medmusiker. På tre spår medverkar också saxofonisten Björn Almgren.
Vi får nervkittlande inblickar i hur trion hanterar atonalitet och uttrycksformer som kan kopplas till ett gränsland av free jazz, Alban Berg och third stream music (t ex Divina och Who´s Beautiful), exempel på hantering av ECM-influerad jazz (Falling), en dedikation till Bill Evans (To Bill) och det mest energiladdade spåret (Nordic Lights) med en reminiscens av John Coltranes expressiva uttrycksformer och en tidig upplaga av Chick Coreas grupp Return to Forever.
Pekar detta debutalbum i riktning mot framtiden? Nja, snarare dåtidens framtid eftersom AHT är väl förankrade i olika former av jazz och improvisationsmusik som redan började utforskas i slutet på 1950-talet (t ex atonalitet inom komponerad musik). Eklekticism som fundament för att söka sina musikaliska rötter är nog ett bättre sätt att beskriva trions approach på.
Ett genuint nyhetsvärde, en instrumentell värdegrund eller teleologiska aspekter behöver inte alltid ligga till grund för att lyfta fram en debuterande grupp om detta inte står helt i samklang med kapellmästarens intentioner…
Peter Reinholdsson