SKIVRECENSIONER

Tomas Bodin
I am
(InsideOut/Border)
4/5

Jag blev mig tilldelad denna skiva redan för ett par månader sedan, och blev då imponerad av alla de kluriga och påhittiga små melodier som dök upp mellan de likaledes stilfulla mastodontiska symfonirockschabraken. När nu skivan legat och jäst över sommaren, har den vuxit till en sorts modernt jätteepos i världsklass, låt vara att moderniteten ligger mest i ljudkvalité - influenserna är tydligt 1970-tal; Yes, Pink Floyd, Deep Purple, Jesus Christ Superstar.
Tomas Bodin är en ur-Uppsalabo med ett förflutet inom såväl pop som teatermusik och sedan tio år medlem i globalt turnerande The Flower Kings, vars musik han alltid smyckat med sina ömsom gulliga, ömsom halsbrytande keyboardpassager. Men först nu, på sin fjärde soloskiva, tar han ut svängarna fullständigt. Håller man styvnackat på den patetiska devisen less is more, har man läst för mycket av denna recension, men är man villig att ta till sig en gripande, storslagen självbiografi (och ett av 2005 års allra bästa album), då är det bara att tjacka.
Daniel Reichberg

Kanye West
Late Registration
(Universal)
2/5

Det som stör mig mest med Late Registration är en känsla av att Kanye West inte ansträngt sig tillräckligt. Han tycks inte ha orkat leta fram några intressanta samplingar, han har inte orkat skriva några minnesvärda rim och många av produktionerna är alldeles för enkla lösningar. Gold digger är det övertydliga exemplet med sin karbonkopia av Mobys kassako-recept:
1. Sampla hela versen från någon gammal bluesgubbe-låt.
2. Red ackordföljderna med en nypa produktion.
3. Addera lite tuffa trummor.
Suck. Refrängen är därtill så uselt rimmad att man inte tror sina öron. Alltsammans är magiskt platt och torftigt.
Late Registration som helhet är naturligtvis både dyr och välgroomad. Och precis som med så många andra high concept-produkter så räcker det med att skrapa lite på sköldpaddsvaxet för att få kejsaren att framstå som spritt språngande naken. Jämfört med årets hittills bästa hiphopalbum: Perceptionists Black Dialogue, är Late Registration ett rangligt luftslott.
På Black Dialogue är rimmen fullpepprade med omtumlande ordväxlingar, punchlines och inspirerade referenser. Produktionsvidden börjar i överstyrda El-p-beats och fortsätter via ett vildsint bankande med en Joy Division-sampling till ett slickt badtoffle-beat. Motsvarande spektra på Late Registration går från ett fint men för fegt basljud i inledande Heard ’em say, via diverse trötta soulsamplingar från uttjatade klassiker till söndersockrade stråkar och blås. Under tiden noteras flertalet rapmässiga lågvattensmärken med en anmärkningsvärt krum insats av medelmåttan The Game som absoluta botten.
I mina öron är det alltså klassskillnad till Perceptionists fördel på samtliga punkter, i de flesta andras är det det inte. Längre till en tvåa för en viss professionalitet skulle jag aldrig sträcka mig i fallet Kanye West.
Björn Berglund

Sibiria
Norrlands inland
(Hybris)
4/5

Jag tycker det är svårt att peka på varför jag ibland får omedelbar kemi med vissa band som sjunger på svenska, medan andra från första till sista stund känns olustiga. Såklart menar jag inte ytterligheter som Ulf Lundell eller Tommy Nilsson utan den där fåran av vardagspop på svenska som skivbolagen är så förtjusta i att hitta nya fynd i.
Sibiria tyckte jag så gott som omedelbart bra om, men visste inte riktigt varför. Det är skönt att slippa namndroppandet av obskyra gator på Södermalm, men det kan ju inte vara allt. Jag tror det kan vara att Sibiria är precis i mitten som får mig att sympatisera. Inte mobbade i skolan, men inte heller särskilt populära. Inte ångestfyllda, men inte heller överdrivet lyckliga. Det kanske låter tråkigt att vara precis så lagom som Sibiria är, men jag njuter av så gott som varenda sekund av debutalbumet Norrlands inland.
Singeln Christian Olsson är fullkomligt genialisk. Texten om hur den tydligen berömda friidrottaren tagit sig fram med hjälp av skattepengar, men nu flyr till ett skatteparadis när han blivit miljonär är bland det smartaste och bästa som skrivits på svenska på evigheter, och till min stora glädje fortsätter skivan i samma spår. Hela skivan är full av små, perfekta poplåtar precis som jag vill ha dom. Enkla fast ändå med knorr. Banala fast ändå smarta. Ett svenskt Lucksmiths
Roger Gunnarsson

Mats/Morgan Band
Thanks For Flying With Us
(Cuneiform Records)
4/5

Keyboardvirtuosen Mats Öberg och trumditon Morgan Ågren har aldrig varit retro för sakens skull, men det går inte att ta miste på hur de formats av den progressiva rock och jazzrock som för 30-talet år sedan införde en ny måttstock för vilka krav man kunde ställa på musiker och lyssnare. I reklammaterialet rekommenderas skivan till fans av Allan Holdsworth, King Crimson, National Health, Return To Forever och Frank Zappa. Lägg till Mahavishnu Orchestra och i viss mån Weather Report så är sanningen inte långt borta.
Morgan Ågren hade för ett par år sedan en UR-kurs i tv kallad Trum, där han demonstrerade sina häpnadsväckande färdigheter, mer som inspiration än som instruktionsvideo får man förmoda. Möjligen har han anledning att ångra att han bidrog till att sätta ytterligare fokus på sin hantverksmässiga skicklighet, för Mats/
Morgan Band har aldrig handlat om teknik. Virtuositeten har i alla fall aldrig varit självändamål på samma sätt som hos många av deras genrekamrater.
Samtidigt är det här utan tvekan svår musik i det att den innehåller otaliga taktartsbyten, synkoper, dissonanser, atonaliteter och annat som lätt skrämmer bort den ovane lyssnaren. Den är dessutom helt instrumental, bortsett från ordlösa körer i ett par spår, samt en (fiktiv får man hoppas) sekvens i Not Us där en amerikansk flygkapten berättar ingående för passagerarna om vilka handeldvapen besättningen för med sig på resan.
Morgan Ågren tog ett stort kliv framåt som låtskrivare på föregångaren Live, med de stenhårda polyrytmiska excesserna i En schizofrens dagbok som kanske främsta höjdpunkt, men den här gången är det den mer melodiske och lättillgänglige Mats Öberg som står för de bästa numren. Hans ballad Softma, där en avvaktande fiolmelodi slingrar sig runt drömska elpianoackord, och den snabbare Proppeller häst (sic) hör till det absolut bästa gruppen har spelat in på sina sammanlagt sju skivor.
Hannes Ljunghall

Snuffed By The Zakuza
Snuffed By The Zakuza
(Snuffed Records)
3/5

Kommer ni ihåg The Hives, The Strokes, The Vines och The Fanochhansmosters? Jo, det är klart att ni gör det, det är ju inte länge sedan allt ljus var på denna nya våg av rå rock n roll. Även om det definitivt inte är nattsvart för de här banden nu så kan man nog säga att zenit har passerats och kanske t o m att det börjar skymma så smått. För Uppsalas Snuffed By The Yakuza kan detta bli ett problem, åtminstone om de har några större kommersiella ambitioner. Nu är ju som tur är trender en sak och musikalisk kvalitet något annat. SBTY spelar en aningen råare och vildare musik än sina tidigare nämnda kollegor även om framför allt Borlänges stoltheter Hives gör sig påminda allt som oftast. Låtarna är korta och mycket energiska (skivans fjorton låtar klockar in på 25 minuter och 26 sekunder). Det är också i de mest spretiga och utflippade delarna av skivan som bandet är som mest spännande, samtidigt som de kanske hittar sina bästa melodier i de (relativt sett) lugnare låtarna. Tyvärr hamnar en del av skivan i ett slags mellanläge mellan dessa två ytterligheter och då det blir bara halvbra och halvspännande om än aldrig dåligt.
En sak som definitivt är värd att nämna är det är kul att se och höra ett lokalt, självproducerat band på eget skivbolag som lyckas så bra med själva produkten skiva. Allt ifrån förpackning via musikerskap och sång till produktion och ljud skulle precis lika gärna kunna vara gjort av någon mycket större celebritet på något stort skivbolag. Trots denna proffsighet vad gäller själva skivan gissar jag att SBTY kommer ha sina största stunder på (numera rökfria så därför dubbelt så) svettdoftande klubbar framöver.
Karl Håkanson

Three Is A Crowd
Hopelessness Is Key
(Hybris/Border)
1/5

Lättaste sättet att förvandla sig till gammal, grinig gubbe just nu är att lyssna på elektronisk huliganmusik. Jag sitter med debutskivan från Three Is A Crowd, och det verkligen kliar i insändarfingrarna. På det sättet är det verkligen en lyckad debut, det här. Om man vill provocera vänner av sångmelodier och snillrika låtstrukturer.
TIAC låter ungefär som en blandning mellan Tough Alliance, Embassy och Audiobullys. Ett tvärsnitt genom en musikgenre jag aldrig har förstått och aldrig kommer att uppskatta.
Hopelessness var ordet.
Roger Gunnarsson

The Rolling Stones
A Bigger Bang
(EMI)
3/5

Någon sa i Kulturradion att den här skivan blir man glad av. Jajamensan. Det är så smittsamt att jag förstår de recensenter som efter en genomlyssning häver ur sig 4:or och prisar vad de kallar Stones bästa sedan ’Exile on Main Street’ . Efter ett flertal rundor är jag inte beredd att gå riktigt så långt, även om jag flinar glatt och gungar muntert åt alla de så typiska, älskade Stones-kännetecknen. Mick Jaggers spottande sång, Charlie Watts slumpartade trummor, Keith Richards tuggriff och något slidetema från Ron Wood från och till.
På sina håll (Let Me Down Slow, Look What the Cat Dragged In) snackar vi faktiskt Stones när de är som nästan bäst. Det tidiga 70-talets bluesflum kikar fram stup i kvarten. Men hur mycket jag än kan stämma in i budskapet hos anti-Bush-låten Sweet Neo Con, delar den och ett par övriga en klenhet som stoppar toppbetygen.
Daniel Reichberg