SKIVRECENSIONER

Petter
P
(Uvr/Universal)
2/5

När globaliseringsmotståndare som Cambridgeprofessorn Noreena Hertz uttalar sig i fördömande ordalag om rapparen 50 Cents guldreserv får man snabbt en fadd bismak av självberöm blandat med missunnsamhet i munnen. Särskilt som hon i nästa andetag tycker att Bono gör det sexigt att engagera sig i Afrikas fattigdom.
Inför Petters nya skiva har det brusat upp en liknande polemik i de svenska leden. Ena hälften tycker att hans joint venture med oljekoncernen Shell är en komplett ansvarslös handling, den andra hälften uppskattar hans nya, mer amerikanskt kommershiphoppiga attityd. För egen del fascineras jag mest av Petters kontrollbehov över sin karriär och rollen som näringsidkare. Petter ser sig själv som ett varumärke och jag frestas att betrakta P som en produkt och recensera den i strikt företagsekonomiska termer.
Knäckfrågan för skivans säljframgångar blir om Petter med sin nya konsumtionsinriktade livsstil lyckas vinna marknadsandelar från den av Timbuktu anförda progghiphopen. Kommershiphopsegmentet är trots allt oexploaterat i svensk hiphop.
Tête à tête är en sexlåt med Neneh Cherry, inte helt olik Tommy Nilssons Vill du ha sex med mig? vilket kan orsaka kredabilitetsproblem. Ett par andra spår är inkännande i sin framtoning, Petter spelar på den mjuktuffa thug-mentaliteten, med det motsatta könet som huvudsaklig fokusgrupp. För att inte göra en alltför drastisk profilväxling finns det även begrundande spår, gjorda enligt ta det tillbaka-principen, ett återvändande till något som kundunderlaget känner igen och förknippar med varumärket Petter.
En prognos är svår att ge med någon närmare precision. En gissning är omkring 20 000 sålda exemplar från hans fandom, 20 000 till tack vare återintroduktionen på marknaden. Efter det tror jag att Petter sätter p för sin karriär, med huvudet förhållandevis högt.
Björn Berglund

The Flower Kings
Paradox Hotel
(InsideOut/Border)
4/5

Space Revolver? Stardust We Are? Retropolis? Det har förekommit många bud om vilket av sina tidigare sound som The Flower Kings skulle återbesöka på sitt nya verk. Sanningen är emellertid den, att som de låter på Paradox Hotel, så har aldrig Uppsalas/Sveriges/världens symfonirockgudar låtit förut.
Alltså, självklart hör vi Roine Stolts och Hasse Fröbergs innerliga röster, Stolts och Tomas Bodins finurligheter på gitarr respektive klaviatur och en massa typiska saltomortaler mellan gulliga små melodier och stora pompschabrak. Men man kan undra ifall de fem (sex ifall man räknar evige slagverksgästen Hasse Bruniusson) gått igenom diverse livskriser sedan förra förutsägbara Adam and Eve, för så här återhållsamma och eftertänkande har vi aldrig hört Flower Kings.
Den sporadiskt komponerande Fröberg har gått från tidigare flygande pajer till en oroväckande Life Will Kill You, och på övriga håll ser vi titlar som Selfconsuming Fire, Jealousy och What If God Is Alone… ja, ifall jag inte är helt ute och cyklar, så är Bavarian Skies en dåres försvarstal från självaste Hitler i dödsriket
Mer dämpat och ambivalent än vanligt, men allt annat än sämre.
Daniel Reichberg

The Concretes
In Colour
(Licking Fingers)
3/5

Band som The Sounds och The Concretes brukar ofta nämnas för att de tas på enormt mycket större allvar i utlandet än i Sverige. Det kanske inte är så konstigt att man har fler fans utomlands egentligen. Utomlands är ju större än Sverige.
Att The Sounds och The Concretes anses som lite töntiga respektive tråkiga i Sverige är nog för att vi vet för mycket om dem. På 80-talet tyckte hela världen minus Frankrike att Jean-Michel Jarre var en cool syntkille medan fransmännen själva såg honom som någon slags Robert Wells, bara för att de såg och hörde så mycket mer än bara musiken.
The Concretes är säkert en samling fina människor, men jag har svårt att lyssna på dem utan att se Lisa Milberg sitta och dissa mina favoritband i Tryck Till, tänka att det finns en skitnödigt cool baktanke med alla låtar eller känna att det här har gjorts förr och bättre. Det känns som ett handikapp att inte kunna slappna av och lyssna på ett band utan att ha en massa konstiga fördomar i huvudet, och att hela tiden leta referenser till vad de kan tänkas vilja att det här ska låta som.
In Colour låter som ett blandband. Ena sekunden tjusig softrock med stämsång, nästa stund snygg radiopop med jangliga gitarrer. Sedan helomvändning igen till något som jag kanske skulle gissat mig till var kristen americana om jag inte redan visste att det här härstammade från någon kafétät gata på Södermalm. Problemet är att man vet.
När jag var liten fick jag ibland kassetter som fanns på OK-mackar med de senaste hitsen, och sedan stod det ej originalartister finstilt nånstans. Den här skivan ger lite samma känsla. Många bra låtar, klanderfritt framfört och korrekt producerat. Men något är fel.
Roger Gunnarsson

Sir Eric Beyond
and the Avant-garde
Sir Eric Beyond
and the Avant-garde
(Flora Fauna/Idiotwind)
3/5

Sir Eric Beyond är en långhårig Stockholmskille med en hellustig falsettröst. The Avant-garde är Sara Wilson (från First Floor Power) och Niklas Korssell. Tillsammans har de gjort en skiva som är minimalistisk och pampigt teatral på samma gång.
Musiken kännetecknas av hetsiga gitarrer, återupprepade textrader och sentimentala stråkar. Den dekadenta överklassestetik som varit så dominerande i svensk popkultur de senaste åren dras till sin spets av Sir Eric Beyond som till och med adlat sig själv. På skivans omslag sitter han på en stegrande häst i svart rock och höga stövlar, likt ett ryttarporträtt från 1700-talet.
Det är egentligen bara två låtar på skivan som verkligen tilltalar mig. Resten flyter mest ihop till en ganska tråkig och intetsägande sörja. Trots detta är Sir Eric Beyond and the Avant-garde ett alldeles för konstigt projekt för att man ska kunna ogilla det. Sir Eric Beyond ser ungefär ut som en yngre och mer välkammad version av Rolf Lassgård men sjunger för det mesta som Nasse i Nalle Puh. Bara det är tillräckligt freakigt för att göra mig lite exalterad.
Matilda Weibe

Evergrey
Monday Morning Apocalypse
(InsideOut/Border)
3/5

Alla band kommer förr eller senare till sitt back to the roots-stadium, då man skalar bort allt det onödiga och visar upp en mer ärlig bild av sig själv. Resultaten varierar.
Titta på Rolling Stones och fansen jublade över att Stones äntligen lät som Stones, vänd blicken mot Iron Maiden, och besvikelsen var djup över att den episka bombasmen skickats på porten.
Nu är det dags för göteborgska bandet Evergrey - Uppsalaanknutna via keyboardisten Rikard Zander - att denna vägen vandra, och progmetallarna hamnar väl mitt i på skalan. Utan tvekan är musiken på Monday Morning Apocalypse mycket mer lättillgänglig än Evergrey någonsin tidigare varit; chanserna att spelas i radio sväller kraftigt.
Men samtidigt har de symfoniskt tvära kasten och de storslagna intrigerna alltid varit en viktig del av Evergreys själ. Idag låter bandet som ett mörkare, thrashigare Masterplan (Tom S Englunds sång är plötsligt inte olik Jörn Landes), vilket väl är helt okej, men är det så vi vill höra Evergrey?
Du bestämmer
Daniel Reichberg