Skivrecensioner

Britta Persson
Top Quality Bones And A Little Terrorist
(Bonnier Amigo)

Britta Persson, som är uppvuxen i Uppsala men numera bor i Stockholm, har tidigare släppt några uppskattade demos och turnerat tillsammans med Kristofer Åström.
Britta Persson är en lagom arty singer-songwriter med en lagom personlig röst. Hennes debutalbum innehåller två låtar jag verkligen gillar; Winter Tour, som spelats rätt flitigt på P3 i sommar, och kommande singeln You are not my boyfriend. Här bjuder Britta Persson på medryckande melodier och klämmiga poptexter. Winter Tour handlar om när Britta körde Surburban Kids With Biblical Names till en gemensam spelning och bilen voltade. Alla klarade sig dock finfint och SKWBN-killarna medverkar i musikvideon till Brittas första hit.
Resten av Top quality bones and a little terrorist låter tyvärr lite väl mycket som Kristofer Åström, som medverkar lite här och där på skivan (och som är en av de tråkigaste svenska artister jag vet). Det blir för gnälligt och intetsägande. Jag anstränger mig för att uppskatta det, men lyckas inte.
När jag lyssnar på de tråkigaste spåren känner jag mest för att sätta på ZTV och se typ Paris Hilton rulla runt på en strand istället. Men så hör jag Winter Tour igen och tänker att svensk tråkindie faktiskt kan vara riktigt fin.
Matilda Weibe

Shortcuts
All Good Hope
(Prospertine Records)

Jag trodde aldrig jag skulle bli killen som skrev det här, men ibland saknar jag faktiskt dagarna då skivor var välproducerade och polerade. Såklart finns det en massa nyanser mellan vad som är välproducerat och medvetet lo-fi, men något säger mig att Uppsalabandet Shortcuts har försökt så gott de kunnat med att få nya albumet All Good Hope att verkligen låta bra. Numera så står väl valet som osignat lokalband mellan att betala åtskilliga tusen för en riktig studio eller att kånka laptopen till replokalen.
Men det är inte för min del som Shortcuts behöver låta bättre ljudmässigt, utan för att jag tror att det är där de hör hemma. Givetvis ser jag det fina i sättet de skriver bitvis lysande poplåtar, och sedan gör inspelningar som är en blandning mellan charmigt lo-fi och att de helt enkelt inte kommer till sin rätt, men det känns ändå som att det är för smutsigt och smårisigt för sångernas bästa. Låtarna pendlar precis som tidigare i sina bästa stunder mellan sympatisk collegerock av amerikanskt snitt och finsmakarpop i stil med gamla World Party. Och med en Don Was eller Karl Wallinger i studion skulle Shortcuts ha en karriär i USA vid det här laget.
Roger Gunnarsson

Spinform
Bryter tystnaden
(Hobby Industries)

Spinform är Uppsalabon Erik Unai Möllers mindre dansorienterade och mer ljudlandskapsintresserade sidoprojekt. Kvar av det snärtiga drivet som kännetecknar Unai finns hos Spinform bara musikens detaljer och utsmyckningar som i sig själva dessvärre inte förmår trollbinda på samma intrikata sätt.
Vad vi kan lära oss av detta rör något av musikmakandets absoluta grunder, nämligen att ett plus ett måste vara mer än två, summan mer än sina beståndsdelar. Om ena delen av Unais storhet är de distinkta rytmerna och den andra deras dekorationer, betyder det samtidigt att de inte klarar sig utan varandras sällskap. Och av den anledningen räcker inte Bryter Tystnaden till för mig.
Många av ljuden och de bakomliggande teknikerna känns igen från Unais ljudvärld, Spinform rör sig bland ekon, metalliska effekter och en fin känsla för atmosfär och rymd. Det känns aldrig kompakt och sammanbitet utan snarare eteriskt och flyktigt vilket också skänker vackra stråk av drömmerier kring de pianoackord som driver melodierna framåt.
Spinform står sig fint bland alla andra laptopmusikanter men ändå lämnar Bryter tystnaden mig med en känsla av löken utan laxen.
Björn Berglund

Planescape
From the Real
(www.planescape.se)

Förhandsprat om den här skivan nämner att Uppsalabandet Planescape lämnat sina proggiga rötter för ett enklare popsound. Jag kan inte instämma i denna beskrivning, för nog är det här tillräckligt udda och komplicerat för att med fog kallas progrock. Lägg till ett flitigt användande av mellotron (eller kanske synth med mellotronljud?) och bilden är komplett.
Nej, skillnaden ligger snarare i ett tuffare anslag. Något metallband är Planescape inte, men attityden är mer ilsk nu än förr. Och inte minst har man förändrats i professionalitet. Ifall Planescape förra gången presenterade en välljudande demo, har vi här något som börjar likna the real thing. Men ända framme är Planescape fortfarande inte. Och även om Ida Köhler har lärt sig ta i sedan sist är min rekommendation att sångerskan till nästa gång lägger ännu ett par ton bakom stämbanden.
Daniel Reichberg

Kalle J
Om du lyssnar noga
(Hybris)

Uppsaaala, var aldrig där för miiiig ylar Kalle J desperat i låten Akademisk. Lagd bredvid andra textradsmantran som Fråga inte mig, jag vet ingenting, fråga inte mig, jag vet ingenting och Det finns ingenting som intresserar mig, det finns ingenting som intresserar mig så framstår Kalle J:s enda Uppsalatermin som traumatisk.
Efter avbrutna Svenska A-studier har han numera flyttat hem till Västerås och väl där satt samman Om du lyssnar noga som mest känns som en naivistisk motreaktion till allt vad det akademiska heter.
Musikaliskt pendlar Om du lyssnar noga mellan att låta som ett The Avalanches med Musikproduktion for Dummies hafsigt uppslagen till vänster om tangentbordet och en slags lofi-upplaga av det svenska syntpopbandet Page. Kalle J spelar på direkthet snarare än djup; musiken är slarvig utan att för den skull sakna varken talang eller charm.
Det mest störande inslaget som Kalle J lagt sig till med sedan den glimrande cdr:en Some old friends and a glimpse of the future... från ifjol, är det där lika patenterat svenska som demensframkallande tonårstonläget som äter sig in i ens själ och löser upp hjärnan. Till stor del är det det som gör att Om du lyssnar noga inte kommer att gå till historien som något mer än en rätt fin parentes från en pojke med sin laptop som vi dansade till en senhöst.
Björn Berglund