SKIVRECENSIONER

Marit Bergman
I Think It’s A Rainbow
(Sony/Bmg)
3/5

Marit Bergmans tredje soloalbum I think it’s a rainbow består av lyxig och vuxen radiopop, som är långt ifrån dålig men som aldrig heller riktigt berör. Det finns ingenting att ogilla med Marit Bergman. En sympatisk person med fin inställning till musik och med fantastiska outfits. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som förstör, för i teorin gillar jag ju hennes grej. Kanske är det den duktiga rösten, som låter precis likadan skivan igenom. Eller så beror min oförmåga att ta det här till mig på att jag helt enkelt vet för mycket om Marit Bergman. Det finns liksom ingen som helst mystik. Att texterna ofta är övertydliga gör inte saken bättre. Men som sagt, det är aldrig dåligt.
Istället för att associera till soligt 60-tal, vilket kanske är tanken, låter I think it’s a rainbow mer som soundtracket till någon halvbra svensk film med typ Jonas Karlsson i huvudrollen. Trots pampiga produktioner med körer, stråkar och blås, känner jag nästan ingenting när jag lyssnar på Marit Bergman. Jag önskar att jag gjorde det.
Matilda Weibe

The Mars Volta
Amputechture
(Universal)
4/5

Med sin tredje studiofullängdare Amputechture befäster The Mars Volta sin position som en av den nya progrockens absoluta toppforwards. Men inte utan några smärre problem. Vissa delar av bandet, och då mer specifikt huvudsaklige låtskrivaren och gitarristen Omar A Rodriguez-Lopez, har svårt att inse sina begränsningar i vissa av de mer vidlyftiga instrumentalpartierna. Rodriguez-Lopez är ingen solist och de atonala Robert Fripp- och Frank Zappainfluerade utsvävningarna når aldrig upp ens till anklarna på förebilderna. Solona är alltför ofta antingen rejält trista eller så skymmer de sikten för vad som händer under dem.
Tydligast blir detta i sjuttonminuterslåten Tetragrammaton där bandet bygger upp ett stillsamt och vackert mittenparti grundad på en fantastisk gitarrmelodi, men allt toppas (och raseras) av ett alltför högt mixat och dessutom genuint uselt gitarrsolo. Synd.
På andra håll är nivån betydligt högre. Trummisen Jon Theodore är en av de svängigaste och mest rytmiskt avancerade trummisar världen skådat på flera decennier och Cedric Bixler Zavalas heliumröst är både snygg och distinkt. Det är också den senares osvikliga förmåga att hitta bärande sångmelodier som gör att de ofta komplexa låtstrukturerna känns lite mindre snåriga.
Till skillnad från föregångaren Frances the Mute:s överflödiga och utdragna ljudkollage mellan låtarna erbjuder Amputechture lite mer ordning på torpet. Denna gång har bandet också lyckats med att få till något av en högoddsare - Vermicide är med sin mer konventionella låtstruktur, slagkraftiga refräng och dryga fyra minuter det närmaste en hitsingel det här bandet lär komma. Dessutom är det 2006 års bästa låt alla kategorier. Inte illa. Episkt svängiga betongkolossen Viscera Eyes är även den något av det bästa de gjort. Med fler låtar av denna kaliber och lite mer luftgitarr från herr Rodriguez-Lopez sida så kan nästa studioskiva bli något i hästväg.
Johan Hedman

The Legends
Facts and Figures
(Labrador)
3/5

Jag har ganska lätt att irritera mig på vindflöjelband som hela tiden gör det senaste, men samtidigt måste man ju beundra i alla fall vissa av dem för att de så fort kan hoppa in i nya kläder och göra ett bra jobb där. Johan Angergård och hans The Legends är lite som en Adecco-anställd indiepopsmed. Tillgång och efterfrågan styr.
Även om man har ett bandnamn och stundtals även är ett band så är The Legends mest av allt Angergårds lekstuga i hemstudion. Från den nästan extremt Comet Gain-hyllande debutskivan, via den lite mer 80-talsdeppiga andra skivan till nya Facts and Figures är steget långt. Trots det är det ganska lätt att se logiken i de plötsliga svängarna. Nya skivan är The Legends bidrag till den rådande indie-eurodisco-syntpop-vågen. Men där många andra akter i genren lägger ner den största entusiasmen på att skruva fram ljudbilden är Johan Angergård i grunden en måhända spekulativ men bitvis otroligt skicklig låtskrivare. De skamlösa P3-flirtarna blandas med jättefina mollmelodier som oftare för tankarna till skivbolagskollegorna Radio Dept än Le Sport och gänget. Utan tvekan bästa Legendsskivan så här långt.
Roger Gunnarsson

Nicolas Makelberge
Dying In Africa
(Rico)
4/5

Sett till konsertutbudet var förrförra helgens nationsutgångar något av en vattendelare. Inte för att de två konserterna inföll på samma datum utan för att de representerade två vitt skilda saker. På den ena scenen: den ensamme Johan Tuvessons framträdande som Nicolas Makelberge. På den andra: det enorma kollektivet I’m from Barcelona.
Elegans stod mot tungroddhet, luftig elektronisk pop mot trögflytande gitarrdriven allsångsgröt. Den milsvida skillnaden i estetik gjorde dem omöjliga att tvinga in under någon gemensam definition. Sidor skulle tvunget väljas.
Jag tog oreserverat Nicolas Makelberges parti, inte minst med tanke på det svidande fina albumet Dying in Africa.
För den briljanta uppdateringen av åttiotalets mest sofistikerade popgods.
För sättet de omvandlar influenser som Enya och Peter Gabriel till något som alltid ligger nära Frazier Chorus, Yazoo och Ultravox.
För texternas stänk av naturvetenskap och geografi där Newton, darwinism och omloppsbanor korsar världsdelar och kliniskt rena städer.
För de på gränsen till ärtiga rytmerna och de fjäderlätta melodierna.
Att stora delar av Dying in Africa redan getts ut i andra mindre format spelar ingen roll. För en komplett samling behövs de två singlarna som släpptes på Bedroom, spliten med Go Team samt Prefab Sprout-­covern från samlingen Are You Scared to Get Happy?. Betrakta alltsammans som obligatoriska införskaffanden.
Björn Berglund

ACT
Silence
(InsideOut/Border)
4/5

Den som följt Skånes sensationer ACT vet att kvintetten simmat ut på allt djupare vatten, bildligt och konstnärligt. Efter två intrikata, men lättlyssnade skivor (Today’s Report, 1999 och Imaginary Friends, 2001) följde en opera om livet i ett hyreshus (Last Epic, 2003) och nu kommer Silence, Tio normala låtar och en lång svit kallad Consequenses. Stilmässigt har inte mycket hänt - melodiska poplåtar på progmetalgrund och körharmonier i god Abba- och ELO-stil är alltjämt ACT:s hörn på jorden - men komponistiskt är Silence pojkarnas mest ambitiösa verk hittills. Är det även deras bästa? Nej, både Last Epic och Imaginary Friends innehåller mer minnesvärda låtar, men vem vet - om ett år kanske denna växare gått förbi? Redan nu känns den som gruppens mest angelägna, i fråga om seriös ansats och litterär/konstnärlig ambition. Jag har lite svårt att se den förträfflige sångaren Herman Saming köra sina spexiga scenmoves och skojfriska hattbyten till det här materialet.
Daniel Reichberg