SKIVRECENSIONER

Niccokick
The Good Days We Shared, Were They So Bad?
(Startracks)
2/5

Efter att ha läst några positiva recensioner av Niccokicks nya album är jag lite nyfiken på hur ett band som detta åldras och utvecklas till rockkritikers belåtenhet. När jag lyssnar på The Good Days We Shared, Were They So Bad? möts jag dock av textrader som I’m a parasite, I’m a creep, I get nothing done when the TV is on, I don’t know what to do with my life (helt ordagrant, ingen överdrift ) och inser, med viss förvåning, att skånska Niccokick fortfarande står med båda fötterna tryggt nerbäddade i den gamla skolans småstads- och tonårsångest. Det känns inte särskilt provocerande utan nästan lite charmigt. Inga desperata försök till utveckling och uppdatering så långt ögat kan nå, bara en mer påtaglig Springsteen-strävan kanske. Det gamla vanliga alltså.
Med titlar som The Art Of Doing Nothing eller You Must Be On Drugs Or Something levererar Niccokick billiga trick i en hård värld. Även om kärlekslåtarna är lite gulliga och singeln The Poet låter precis som den sortens amerikansk collegerock man inte kan låta bli att romantisera över (om man gillar OC), är den här skivan så långt ifrån spännande det går att komma. Vill du sluta dina ögon och helt ogenerat längta dig tillbaka till sommaren 2004, eller kanske 1994, kan du se Niccokick spela på Kalmars den 19 mars.
Matilda Weibe

Anima Morte
Face the Sea of Darkness
(Dead Beat Media)
4/5

Det kommer mycket keyboarddrivet just nu. Jag har precis hunnit pusta ut efter Deep Purple-räven Don Aireys överraskande dunderplatta A Light In The Sky, när detta instrumentala 2008-släpp - delvis bandat i Uppsala - ockuperar CD-spelaren. Betraktar man Anima Mortes omslag kan man luras tro det handlar om dyster metal, men istället hör vi nollåttor vars grund står att finna i 70-talet, där mängderna av antika klaviaturinstrument (och för all del en suverän gitarr, stundtals minnande om Eino Haapala i Uppsalas alltför bortglömda Von Zamla) frammanar det mest livsbejakande vemod i de mest lockande melodier. Själva beskriver Anima Morte sin musik som Vintage Italian Horror Music, och nog hör man kopplingen till läskig filmmusik - oroväckande, men samtidigt så skönt. Gillar du progrockens mindre muntra musikanter? Kolla Anima Morte
Daniel Reichberg

Daniel Lantz Trio featuring Staffan Hallgren
On The Tiles
(Do Music Records)
3/5

Är äldst alltid bäst? Tja, det kanske inte är självklart i alla lägen... men i detta fall, i egenskap av gästsolist i Daniel Lantz trio, skulle tvärflöjtisten Staffan Hallgren lysa upp hela natthimlen med sitt tindrande och stjärnklara spel. Vi talar om en mogen man som redan på 1950-talet började spela jazz på flöjt (en av få ) och sedermera samarbetade med kanonsolister som bl.a. Eje Thelin på trombon. I början på 1980-talet bildade för övrigt Hallgren Pan Trio (flöjt, gitarr, bas) som sedan dess åtnjutit såväl nationell som internationell uppmärksamhet för sin samspelthet, timing och förmåga att svänga utan stöd av trumslagare.
Ansatser till föreliggande projekt har funnits sedan början av 2000-talet, men det är först nu via turnéer som Uppsalaungdomarna Daniel Lantz (piano), Mattias Åström (bas) och Daniel Olsson (trummor) har kommit till skott tillsammans med Staffan Hallgren. Det är ett mycket lovvärt initiativ som ligger helt i linje med jazzhistoriens upprepade exempel på mentorskap (mästare - lärling) där erfarna, äldre musiker omger sig med yngre, mindre erfarna för gränsöverskridande upplevelser. Daniel Lantz trio förstärker på CD:n denna form av upplevelse genom att i en pluralistisk anda blanda friskt mellan olika genrer respektive stilriktningar inom jazzen. Denna strävan mot mångfald är bland dagens improvisationsgrupper inte heller på något sätt ovanlig.
Sammantaget upplever jag skivan som lättlyssnad och varierad, om än med något ojämn kvalitet när det gäller helheten och ibland ungdomarnas instrumentalinsatser och musikaliska uppfattning. Intentionaliteten är dock god och lovar mycket inför framtiden. Själv fastnar jag framför allt för den folkmusikbaserade Visa till skapelsen (skriven av Hallgren) samt grup-pens tolkning av jazzballaden Why Did I Choose You? Även Lantz titellåt On the Tiles är rolig och småfräck i all sin funkighet.
Peter Reinholdsson

Firefox AK
If I Were a Melody
(Razzia Records)
2/5

Inspirationen till låtarna på If I Were a Melody hittade Andrea Kellerman, med artistnamnet Firefox AK, i fågellösheten och den tyska dansscenen i Berlin. Det blev ett album som flirtar med den tyska hårdtechnounderjorden och lättillgänglig tuggummipop på samma gång.
På gott och ont. Beatmässigt mest gott. Det är angenämt när musiken får tankarna att förvilla sig i ett myller av berlinska grådaskiga parker (utan fåglar) och svartklubbar i mörka källare.
Refrängerna och framför allt den slätstrukna sången lider däremot av en kluvenhet som stör.
Kellerman och producenten Viktor Ginner tycks ha velat göra allt på samma gång och gått vilse i en periferi mitt emellan detta allt i stället. Resultatet låter farligt nära eurodisko, utan katschiga melodier. Jag hoppas för Andrea Kellermans skull att hon i musikform vore roligare än titeln If I Were a Melody antyder.
Andreas Jakobsson

Asoka
36 Years Later
(July Morning Records)
3/5

År 1972 släppte skåningarna i Asoka sin första LP, vilken sedan dess blivit ett hett eftertraktat samlarobjekt (hittar man den på Ebay är det tusenlappar snarare än hundringar som gäller). Sedan väntade man av någon besynnerlig anledning 36 år med uppföljaren. Vad har hänt under alla dessa år? Ja, inte har Asoka i alla fall plockat upp några av de trender och tendenser som passerat revy, och det är min absoluta tro att målgruppen gläds stort över detta. Här är det tuff, Hammond-indränkt 70-talsrock (tänk Uriah Heep med typiskt svenskt, folkligt garnityr) och finurliga vardagslivstexter (Jag blir så kåt på dig när jag känner mig stressad) för hela slanten.
Lever Asoka upp till myten? Ja och nej. Bara man inte förväntar sig några blixtar eller dunder, kan man med fördel skaffa detta album som minner om hur saker en gång var. Fast personligen hör jag till dem som tycker att något mer modernistiskt tilltag här och där hade varit av godo.
...och naturligtvis ges skivan också ut som hederlig LP på vinyl.
Daniel Reichberg