Aldrig trött, gammal eller tråkig

Jag läste nyligen en diskussion på nätet om vad omskrivningen tingeling som figurerade på Thåströms förra skiva kunde vara för slags drog. Även om han lämnade vissa detaljer öppna för tolkningar så var det en ny, rakare och mer personlig artist än tidigare som mötte lyssnaren på förra albumet Skebokvarnsv. 209.
Kärlek är för dom inleds på samma sätt men går snabbt över i ett mellanting av den personliga Thåström (som bölar som ett barn när han ser begravningar på tv) och den kryptiska (som sjunger om symboliska tåg). Musiken är också mer gnissligt industriell än sist det begav sig.
En vän till mig tvivlade på att det någonsin skulle komma någon mer skiva av Thåström eftersom den förra verkade omöjlig att följa upp. Han hade fel och även om Kärlek är för dom inte är lika vass som sist så visar en av svensk rocks giganter ännu en gång att han vägrar bli gammal, trött och tråkig.