Anonyma rockare

Först fylls man som lyssnare av känslan att här kommer sån där genomtraditionell stomprock, lite Hellacopters eller något som The Creeps kunnat göra för tjugo år sedan. Men så kommer The Stone, en sorts music hall-klezmer-pop som känns hämtad ur soundtracket till Disneyfilmen Aristocats (ni vet, katterna som jazzar på vinden). Därefter är den virvlande rockmusiken lika svårbeskrivlig som nyss (rätt gott betyg att munkarna lyckats smälta ihop något eget i degeln), förutom att The Beatles och Muse torde stå i musikernas skivhyllor. Det sorgsna slutnumret Glorified Smiles är verkligen helt betagande i all sin episka symfighet.
Min nyfikenhet är väkt, så jag kan bara beklaga att man via omslaget inte informeras om ett dyft annat än att någon vid namn Anders Härstedt sitter på upphovsrätten. MySpace-forskning ger vid handen att denne individ även står för sång (föredömligt stark sådan) och gitarr, är bandets huvudperson samt härstammar från Karlskrona. Det egna inspirationsnamndroppandet inkluderar å sin sida en rad blueshjältar, vilka å tredje sidan kanske finns där bak, men undertecknad inte hör mycket av.