Tar punkkonceptet på allvar

Punk är en skamlöst extrovert genre. Gränsöverskridandet är normen och rörelsen är utåt, uppåt. Crash Nomada, tidigare Dorlene Love, tar konceptet på allvar och har därför, till skillnad mot många andra samtida band med punkens energi och direkta tilltal som klangbotten, inte fastnat i något nostalgiskt tillbakablickande.

På nya skivan Atlas Pogo råder en suverän frihet i det estetiska uttrycket: folkinfluenser från Nordafrika, Balkan och Mellanöstern sluter förbund med 90-talets grunge och indierock – allt inbäddat i blås och dragspel. På pappret ser det smaklöst ut. Jag associerar till ett lillgammalt Musik Direkt-bidrag med röda stjärnor på second hand-kavajer. Men i praktiken svänger det, trots ett inte urstarkt låtmaterial.

I pressutskicket refereras det till The Clash, vilket är riskabelt, men inte helt orimligt. Crash Nomada utvecklar nämligen det som historiens bästa och mesta punkband en gång öppnade upp för – en utblick som sträcker sig bortom den västerländska rockkanon.