Olof: The magic ep

nbsp;

Orden för utgivningsdagen är definitivt ”nedtonat” och ”sparsmakat”. När Uppsalaartisten Olof Widenfalk släpper sin debut-ep är det en avskalad historia, vilket är konsekvent för hela utförandet. Det nakna omslaget med en svart, tecknad fågel som äter rönnbär, de till ytan enkla texterna som lämnar mycket öppet för lyssnaren att medförfatta, men framförallt musiken där det aldrig ges utrymme för några större utsvävningar.

Akustiskt, trevande och lågmält tar sig Olof fram genom skivspåren och som helhet fungerar det, även om det känns som att ett helt album i samma stil skulle bli för mycket. En annan känsla är att låtarna flyr undan utan att riktigt lämna avtryck och som att det är det som på något vis är meningen. Liksom artistnamnet ”Olof” funkar ganska dåligt i sökmotorland smälter ep-spåren undan som iskuberna i vattnet i avslutningslåten ”Drown”.

nbsp;

nbsp;