Drömlikt svävande

Att göra stämningsfull singer/songwriter-musik med texter fullspäckade med näktergalar, andra småfåglar och utslitna hjärtan skulle vara dödsdömt för de flesta artister. Miranda de Verdier klarar det, även om sångerna på ep:n ”Sing for me, nightingale” antagligen skulle vinna på symboler som är mindre uttjatade i låttextsammanhang. Det atmosfäriskt avskalade uttrycket är tillräckligt starkt för att man ska sugas in och lägga invändningarna åt sidan.

Uppsalaartistens fyra nya låtar präglas av en sparsmakad produktion, där små detaljer ger en dynamisk helhet och sången och de akustiska gitarrerna helt riktigt står i förgrunden. Musiken har samma skörhet som kännetecknar irländsk folkmusik, men drar samtidigt i en egensinnig riktning som är svårare att placera. En exakthet som påminner om klassisk musik, vemodigt, drömlikt svävande och ett sound som känns perfekt för att bygga framtida storverk utifrån. nbsp; nbsp;