Uppsala Universitet sticker ut med nya visselblåsarlagen

Den 17 december 2021 trädde en ny visselblåsarlag i kraft där man som individ har möjlighet att kunna larma om missförhållanden rådande både på arbetsplatsen liksom på en myndighet. Arbetsmiljöverket förklarar att en “bred krets av personer ska kunna använda visselblåsarsystemet och skyddas mot repressalier. Utöver anställda ska bland andra volontärer, praktikanter, konsulter och aktieägare ingå i den skyddade personkretsen.” Eftersom Uppsala universitet är en statlig myndighet lydande under regeringen, tillämpas lagar och förordningar som reglerar universitetsverksamheten (högskolelagen, högskoleförordningen).

I enighet med den nya lagen har universitet och högskolor behövt införa egna kanaler för att möjliggöra visselblåsaranmälningar. Enligt Universitetslärarens genomgång framkom att elva universitet och högskolor fick in åtminstone en anmälan via sin kanal mellan december 2021 och november 2022. Detta motsvarar var tredje svenskt lärosäte.

Flest anmälningar inkom till Uppsala universitet (tio stycken), följt av Chalmers (sex stycken) och Stockholms universitet (fyra anmälningar). Statistiskt sett sticker Uppsala ut vid första anblick eftersom att antalet inskrivna vid lärosätet nästan är hälften så få som vid Stockholms universitet exempelvis.

Huruvida detta är något som borde få ledningen att se rött kan man dock ställa sig skeptisk till. Ergo pratade med Per Abrahamsson, Akademiombudsman vid juridiska avdelningen vid Uppsala universitets förvaltning. Han menar att i princip samtliga “visselblåsningar” som kommit in till universitetet i själva verket inte uppfyller kriterierna för ett reellt visselblåsarärende.  Jag frågar honom varför han tror att Uppsala sticker ut och vad hans syn på siffran är.

— Det har jag ingen aning om, men det man kan säga att ingen av de anmälningar som kommit in är en faktiskt visselblåsaranmälan av de tio vi fått in. Det där är lite felaktiga siffror.

Abrahamsson fortsätter och förklarar vad typiska visselblåsarärenden brukar innefatta.

— För att det ska vara en visselblåsning, utifrån visselblåsardirektivet, så krävs det väldigt mycket. Det är framförallt ekonomiska saker, upphandlingar och dylikt. Det som vi fått in där är sånt som vi annars får in vanligtvis, men som kommer in via andra vägar. Det här är ärenden som kommit in via den här vägen.

De ärenden som har kommit är alltifrån en student som “klagat på sin VFU-placering”, liksom anmälningar om felaktigt betalda studieavgifter för studenter hemmahörande utanför EU. Anmälningarna tycks ha haft hög abstraktionsgrad och trillat in från de mest oväntade hörn.

— Det var någon som var en hotellägare någonstans långt bort i världen som hade en obetald räkning från någon som en gång i tiden varit doktorand hos oss, som vi inte har något att göra längre.

Abrahamsson säger att siffrorna ger en missvisande bild. Huruvida universitetet brustit i kommunikationen eller om något annat fallit kort tycker han inte.

— Man har blåst upp det här med visselblåsning i Sverige som någonting stort. Jag hävdade det då och jag hävdar det nu— vi har haft möjlighet till visselblåsning sedan 1477. Vi har alltid fått in skrivelser på olika sätt om missförhållanden, sanna eller osanna.

Per Abrahamsson menar vidare att anmälningar kunnat komma in via registratorn, rektorn eller till någon annan instans. Att man nu är “tvungen” att ha en annan kanal säger han ingenting om, utan hänvisar till att lagen är som sådan.

Att det inte finns bastanta kriterier eller god grund till en riktig visselblåsaranmälan tror Per kan få konsekvenser

— Om man vänder på det kan det bli lite farligt, för då kan folk tro att bara för att man gör det, så får man det skyddet som man annars får vid en riktig visselblåsning.

Bildkälla: Universitetsläraren