Bologna Uppsalas italienska tvillingstad

Bologna - Italiens närmaste stad? Mittemellan Rom och Milano ligger staden som trots de inledande orden har föga gemensamt med Enköping men desto mer med Uppsala.
Det sägs att varje människa har en tvillingsjäl någonstans på jorden. Om detsamma gäller för städer så behöver Uppsala antagligen inte leta längre. Och om Uppsalas själ utgörs av dess universitet gäller det i ännu högre grad för Bologna. Varhelst man rör sig i den italienska halvmiljonstaden påminns man om universitetet och dess studenter.
- Bologna har som ett campus mitt i stan. Det är en liten stad som lever med och för universitetet och det finns inte så många turister eller annat som distraherar studenterna. Och man lyckas leva i samklang med de normala invånarna, det finns en typ av tolerans mellan studenterna och resten av staden.
Det säger Carmine Casella, som studerar juridik i Bologna sedan 2001. Ett resonemang som kanske en och annan Uppsalastudent har fört någon gång. Carmine forsätter:
- Det som underlättar utbildningen här är omgivningen. Den är livlig, studenter från olika fakulteter träffas på piazzan vilken tid på dygnet som helst och tar en kaffe eller en öl.

Arkader löste bostadsproblem
Piazzans, eller torgets, roll är viktig i Bologna, precis som i många andra italienska städer. Promenerandes i centrum lägger man märke till främst två saker: stadens många piazzor och arkaderna. Längs med gatorna finns 35 km av täckta arkader, ett slags valvbågar över trottoarerna som inte bara gör staden vackrare utan tjänar även andra syften. Den ursprungliga tanken var att man skulle få mer plats för bostäder (idén är gratis, Studentstaden ) men på köpet fick man även ett 35 km långt paraply. Det är i princip möjligt att gå torrskodd från den ena delen av stan till den andra i hällande ösregn.
Gör man det passerar man förmodligen stadens största och mest iögonfallande torg, Piazza Maggiore. Runt torget breder stadshuset och den stora San Petronio-katedralen ut sig. Den började byggas 1390 och var ursprungligen tänkt att bli världens största, en tanke som inte gillades av påven i Rom som 1563 taktiskt skänkte universitet dess första riktiga byggnader alldeles intill katedralen, omöjliggörandes ytterligare utbyggnader.
I dessa byggnader med namnet l’Archiginnasio (den nya skolan), delades studenterna upp mellan jurister och resten. Juridiken hade en särställning som universitetets första ämne och juristerna åtnjöt en framträdande ställning bland studenterna, något som många juriststudenter fortfarande tror sig ha efter åtskilliga sekel …

Den lärda, den feta och den röda
Katedralen är liksom hela centrum byggd främst i tegel, vilket ger staden en rödaktig nyans. Inte för inte kallas Bologna för den lärda, den feta och den röda. Den lärda för universitetet, den feta för den goda maten och höga levnadsstandarden och den röda för teglet och Bolognas långa bakgrund av vänsterstyre.
Bologna har även upplevt en annan, extrem, typ av vänsterinfluens: terrorism. År 1980 detonerade en bomb på centralstationen, dödandes 87 personer. Dådet var signerat Röda brigaderna, en vänsterextrem grupp som även var inblandad i kidnappningen av och mordet på den italienske premiärministern Aldo Moro 1978. År 2002 mördades universitetsprofessorn Marco Biagi på öppen gata för sitt samarbete med regeringen av en grupp som kallades de nya Röda brigaderna.
Vänstersvängen från huvudgatan Via Rizzoli leder in på den långa Via Zamboni, universitetsgatan framför andra. Här ligger de flesta av universitetets fakulteter och en mängd bibliotek, förutom universitetets nuvarande huvudsäte, Palazzo Poggi, byggt 1549. Gatan delas i två av den naturliga mötesplatsen för studenterna, Piazza Verdi. Den rektangulära piazzan, dubbelt så stor som en V-dalisk övervåning, är omgärdad av kaféer, barer och pizzerior där studenter kan köpa något att äta för att sedan slå sig ner på torget, gärna direkt på marken, för att njuta av solen. Det talas om en gyllene tid då studenter anordnade spontana fester på piazzan med gratis mat och dans, ett fenomen som det enligt sägen blivit allt mindre av efter det att Berlusconi kom till makten.
Faktum är att ansamlingen av folk inte uteslutande innebär trevligheter. Efter en del incidenter inrättades en närpolisstation vid piazzan för att stävja oroligheter och nyligen stiftades en lag förbjudandes försäljning av alkohol i butik efter klockan nio på kvällen. Och trots stadens starka vänsterprofil finns en sak som utan tvekan är liberal: synen på droger. Oftare än sällan känner man den söta gräsdoften breda ut sig, och studenterna på via Zamboni är en relativt tacksam målgrupp för drogdistributörerna. Byggnaderna tycks sucka fumo, fumo, röka, röka, men det är försäljarna som viskar när man passerar.
En annan lukrativ marknad är, liksom i Uppsala, cykelkommersen. Begagnade och stulna cyklar omsätter antagligen mer än det närbelägna San Marinos samlade BNP. Men mer än försäljning skulle det kunna betecknas som uthyrning. En cykel parkerad på Via Zamboni stannar inte länge i innehavarens ägo ens med ett kedjelås, och trots priser på tio euro för en (oftast stulen) cykel infinner sig lätt en känsla av tröstlöshet när allt som finns kvar av den för tre timmar sen nyinköpta cykeln är ett kapat lås.
Det är tio förlorade euro som kan bränna hårt i en bolognesisk students ansträngda kassa. Studentbostäder är ett okänt koncept och på grund av den stora efterfrågan på bostäder kostar ett eget rum i centrum sällan under 350 euro per månad, ett faktum som gör boendet i dubbelrum relativt utbrett. Många italienska studenter bor därför också hemma hos föräldrarna under helgerna, föräldrar som i de flesta fall finansierar sina barns studier.
För universitetet betalar man ca 1200 euro per år och för en så enkel sak som att göra ett inträdesprov till den tvååriga påbyggnadsexamen måste man hosta upp 60 euro. Italien har dessutom genomgått den så kallade Bologna-processen, vilket för många har inneburit en förlängd utbildningstid och därmed ökade studiekostnader (se artikel härintill).

Små saker gör skillnad
Men trots bristen på bostäder och oräkneliga cykelstölder skiljer sig Bologna från Uppsala naturligtvis i många avseenden, och det är de små sakerna som gör skillnad. Kaffeautomaterna är ett exempel. Om man i Uppsala ger tio kronor för svart vatten väljer man i Bologna på tretton olika sorters kaffe med fem olika doser av socker, allt till priset av tre kronor. Att konsertutbudet är större än Uppsalas är kanske ingen överraskning och talesättet ruska en buske i Bologna och ut hoppar en DJ talar för sig. Men trots allt, Bologna har ett Stora torget, kyrka i tegel, anatomisk teater, cykeldjungel, akademisk kvart och så vidare. Och framför allt: studenterna.
Carmine Casella avslutar:
- Det finns en typ av frihet för studenten här, Bologna är inte så stort och man lyckas skapa en studentaktig atmosfär. Jag tror inte man kan hitta något liknande vid andra universitet.
Någon i Uppsala som är beredd att hålla med?

Värdet av de nya examina fortfarande oklara
Bolognaprocessen är ett europeiskt samarbete som bland annat har målet att öka rörligheten bland Europas studenter. Det ska ske genom olika reformer som till exempel införandet av ett system med jämförbara examina och med två utbildningsnivåer.
Sverige står nu inför uppgiften att förändra utseendet på sin universitetsutbildning, en förändring som alla Sveriges studenter kommer att påverkas av på ett eller annat sätt. Medan man i Sverige har valt en slags vänta-och-se-taktik har man i Italien och Bolognas universitet redan genomfört reformerna. Från den tidigare fyraåriga examen har man gått till en treårig plus en tvåårig examen, d v s upp till sammanlagt fem år.
Pietro Manzini, professor på den statsvetenskapliga fakulteten vittnar om att förändringen inte gått helt utan problem:
- Övergången från det gamla till det nya systemet har funkat sådär. Det finns fortfarande en viss osäkerhet om värdet av den gamla examen och den nya. Den nya femåriga examen ska enligt lag vara likvärdig med den fyråriga. Ett problem inom vår fakultet är att en treårig examen ofta inte räcker, du får inget jobb efter tre år, säger Pietro Manzini.
Så nu måste många studera i fem år i stället för tidigare fyra? Vad har det för mening?
- Ja, säg det … tidigare var universitetet utarbetat för en utbildning av eliten, för de som hade gjort gymnasiet. Det var en hård och krävande utbildning. För trettio år sen började allt fler studenter skriva in sig, varav många fick problem, och det ledde till att endast cirka 30 procent verkligen tog examen. Universitetet blev för svårt, med en massa böcker att läsa. Meningen nu blir att få in fler och sänka nivån på utbildningen så att alla kan ta en examen efter tre år. Sedan har man ett andra skikt för de som verkligen vill specialisera sig och utöva mer avancerade yrken.
Piergiacomo Sibiano, ordförande för Bolognas motsvarighet till kårfullmäktige, är inne på samma linje:
- Värdet av en treårig examen är fortfarande oklart. För den tvååriga vet man inte heller, man gör den mest för att man anser den vara mer värd än den treåriga, åtminstone formellt sett. I praktiken varierar det från fakultet till fakultet. Ofta undervisar man i samma saker på de två olika nivåerna, men det är färre studenter på den tvååriga och det bidrar kanske till en högre kvalitet. Arbetsmarknadssidan är inte ännu heller medveten om den förändring som genomförts.
Vad skulle ni ge för råd inför en reform i Sverige?
- Man måste ha förbindelser med arbetsmarknaden, integrera framtida arbetsgivare i arbetet så att de förstår värdet av de nya examina, menar Piergiacomo Sibiano.
- Gör den elastisk. Man kan inte ha samma system för alla fakulteter och ämnen, det fungerar inte. Man kan utgå från en modell, men sedan måste man anpassa. Om medicin behöver sex år, låt de få det, om juridiken vill ha fyra måste det vara ok. Vi fick som ett grillgaller tryckt över oss med reformer och det fungerade inte. Sen måste man avråda studenter från att läsa ämnen som inte behövs, där man inte hittar jobb. Vad gör man med en examen i filosofi idag? säger Pietro Manzini.