Kafka och Camus ska göra läkarstudenter empatiska

Lunds universitet erbjuder från vårterminen 2008 läkarstudenter att läsa kursen Kroppen i humanioraperspektiv. På Uppsala universitet har läkarstudenterna haft möjlighet att läsa humaniora sedan 2004 genom den valbara kursen Skönlitteratur och medicin. Kursen ges nästa gång vårterminen 2008. Målet för kursen är att stimulera till professionell utveckling genom användning av skönlitterära texter och skrivuppgifter som utgångspunkt för reflektion kring yrkesroll, människosyn, kommunikation och etiska frågor. Lärare på kursen är Merete Mazzarella, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet.
- Skönlitteratur och medicin är en kurs som i större utsträckning än läkarutbildningen i övrigt ger deltagarna möjlighet till fri diskussion och till att formulera åsikter. Vi diskuterar förhållandet mellan humaniora och naturvetenskap och i vilken utsträckning medicin är ett humanistiskt ämne, säger Merete Mazzarella.
Flera av texterna som används under kursen är klassiker som Mary Shelleys Frankenstein, Kafkas Förvandlingen och Camus Främlingen, men också samtida noveller ingår. Meningen är inte att läsa texter om vård och sjukdom utan att läsa bra litteratur, kort och gott. Mazzarella lär ut litteraturvetenskapliga perspektiv och redskap och diskuterar tillsammans med studenterna likheter och skillnader mellan att förhålla sig till en text och att förhålla sig till en människa, en patient.
- Min egen övertygelse är att man inte självklart blir en bättre människa eller en duktigare, mer empatisk läkare av att syssla med skönlitteratur. Men jag tror man blir gladare och i någon mening befriad.
Förmåga till empati är annars ett argument som förs fram i debatten. Anhängare av tvärvetenskapliga initiativ menar att läsning och diskussion av texter främjar den empatiska förmågan.
- Det är dock inte självklart att man vill ha empatiska läkare, säger Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. För att undvika utbrändhet är det bästa en väl avvägd blandning av empati och distans. Precis denna blandning är karaktäristisk för skönlitteraturen, vilket gör den till ett utmärkt arbetsredskap för blivande läkare.
Torsten Pettersson talar om estetisk distans och biblioterapi. Biblioterapi, en officiell terapiform som vuxit sig stark i USA, går ut på att patienter läser och diskuterar skönlitterära texter i grupp. Behandlingen har gett goda resultat, då patienterna på ett säkert sätt kan bearbeta känslor och situationer. Litteraturen har här en ställföreträdande funktion och utgör samtidigt den största reservoaren av kunskap om människan. Genom läsning kan man märka att man inte är ensam om sina tankar och funderingar. Enligt Torsten Pettersson passar terapiformen bäst för människor i gråzonen, människor som är på väg att bli deprimerade. För riktigt sjuka personer behövs mer resurser.
- Det är naturligtvis inte fråga om att litteraturen skulle vara allenarådande, utan snarare att den skulle fungera som komplement till annan behandling.
Om skönlitteratur på läkarutbildningen säger Torsten Pettersson att den skapar en säker omgivning för diskussion eftersom den medger estetisk distans, till skillnad från verkliga case studies, som kan vara känsliga att diskutera. Han säger vidare att en kurs i humaniora bör planeras in i läkarutbildningen redan från början, så att studenterna är förberedda och att kursen bör ges på halvfart för att ge tid för personlig utveckling.
- Det handlar om att förändra attityder. Sådant tar tid. I slutändan handlar det om att möta en sjuk människa och det gäller att få studenterna att förstå att de behöver litteraturen och varför. Viktigt att komma ihåg är att litteraturen inte bara är fiktion utan ett speciellt sätt att tala om verkligheten.
Det låter onekligen både spännande och viktigt, men hur ser verkligheten ut? Kursen Skönlitteratur och medicin har erbjudits läkarstudenter och andra sedan vårterminen 2004 och responsen från tidigare studenter har varit mycket positiv. Men två gånger har kursen ställts in på grund av för få sökande. Leo Wennström och Josefine Kjaer som läser femte terminen på läkarprogrammet visste inte att kursen fanns. Båda anser dock att en kurs som syftar till bättre kommunikation mellan läkare och patient är både relevant och viktig - om upplägg och undervisning har en pedagogisk tanke och poäng. De ser båda helst att kursen ges på helfart för att behålla fokus. Tvärtemot vad Torsten Pettersson anser alltså.
Men om nu intresset för humaniora hos medicinare är så stort, hur kommer det sig då att kursen har svårt att få tillräckligt antal sökande? Brist på information?