Samtal på hög och låg växel
Dörren slår igen. En liten rostig klocka svajar till, och ett tingeling får den framåtböjda mannen att resa sig. Han släpper taget om en törstig kedja och möter min blick. Han ser på mig, lika bistert och med samma rynka i pannan som skomakarn Snäll i Alla vi barn i Bullerbyn. Jag ser mig omkring. Var är cykeln som idag skulle bli min? Cykeln från Wasa, Finland som var absolut blå och automatväxlad? Jag frågar honom och han svarar att den är såld, att jag är sen, att det är mitt eget fel, vilket får mig att grabba tag i en pakethållare, andas djupt. Jag sätter mig ner på en vit pall och möter hans blick.
Han ler då, ler som bara en cykelhandlare kan, lyfter fram min cykel som blygt gömt sig bakom två gula, lerstänkta mountainbikes och sen ler han än större för detta är nämligen en man som antagligen aldrig är trulig som skomakaren Snäll, utan en man som lever för att sprida glädje, för mänskligt samarbete, för samtalet, för något större än en värld fylld av konsumentosapiens och småsinthet. Detta är en man som har en diger utbildning, en retorisk skicklighet och finess och därför blir jag sittande. Vi pratar kring spansk och amerikansk politik, om hur det var då han första gången steg av tåget på Uppsala centralstation, och om svenska kvinnor och män. Men framförallt pratar vi om magnetism, om nonverbal kommunikation och om skepsism kring internetdejting. Och han trollar. Får min 500-lapp att sväva. Efter tio minuter och 24 försök, men ändå. Min femhundralapp svävar, stödjer sig endast med tre centimeter liggandes på disken.
- Detta är trolleri. Oskyldigt trolleri till skillnad från de trix politikerna sysslar med. Deras jobb är att trolla. Mitt jobb är att sälja och laga cyklar. Vill du ha ett lås? Du får mitt bästa för 150 kronor.
Jag köper låset, ser på ännu ett trolleri baserat på tändstickor och kapillärer och sen leder jag ut min nya blå cykel. För att fyra år senare återvända.
Det är september 2008 och då jag hör dörrklockan plinga blir jag plötsligt nervös, då jag inget ärende har. Mer än att jag vill veta om han är kvar.
- Hej, cykelpump (harkling), har du det? slänger jag ur mig då jag ser honom.
Jag får ett negativt svar, men han erbjuder sig att beställa hem. Och då erkänner jag. Att jag är där av anledningen att jag vill veta om han under fyra år hunnit bli positiv till internetdejting, om han fortfarande är en livslustens man och om han kan svara på varför människan har ett sådant behov av titlar.
- Jag kallar mig litteraturvetare och du kallar dig cykelhandlare, men du bär på större kunskap och mer genomtänkta tankar om världens litteratur och konst (det hör till saken att cykelhandlaren har besökt en stor del av alla konstmuseum i Europa) så vad betyder då våra titlar?
Jag sätter mig ner på den vita pallen, som fortfarande står kvar, fläckig av intorkad olja och han svarar.
- Jag tjänar bra, jag gör bra, jag har barn som bär på enorma kunskaper (fina titlar) och jag har tid. Jag tänker aldrig mitt, mitt, mitt eller min, min titel, min bil och så vidare. För det är inget jag kommer ta med mig. Sen. Jag har pengar i fickan, men det som är mitt liv är inget jag köper, för mitt liv är samtalet över en bit bröd och några ostar, en promenad och att sprida något som bidrar till det mänskliga.
Vi pratar om hur människorna levde och kommunicerade för 100 000 år sedan och om vad häftigt det är med blickar, alltså återigen samtalet om nonverbal kommunikation. Eller det är egentligen inget samtal utan en föreläsning. En föreläsning som ännu en gång grundar sig i trolleriet. Cykelhandlaren vrider en kniv flera varv med en kapsyl liggandes på eggen utan att tappa kapsylen. Kapsylen har han fäst, tro det eller ej, med hjälp av mänsklig magnetism, som han tagit ur min handflata.
Det kan låta klyschigt det jag beskriver nu, allt vad han säger och det kan verka fånigt att jag bara sitter där på en pall och nickar och tittar på trolleri, herregud jag fattar att han driver med mig och jag förstår att han charmar många studenter på en vecka, men han har så kolossalt rätt. I allt han säger. Man kan inte trolla över telefoner eller via internet, och man kan inte få ett förhållande att hålla om man ser allt som något som kan konsumeras och slängas bort om ett eller annat går fel, och man kan inte ta med sig en titel in i det som kommer efter livet, inte vad vi vet i alla fall, och det är något fel då gamla möbler är värda mer än gamla människor. Och vi pratar för lite med varandra. Och det är alltid värt att studera, för kunskap är kunskap och öppnar för samtal och kan hjälpa oss att göra världen lite finare och lite bättre även om man väljer att sälja cyklar istället för att cancerforska. Och vi pratar för lite med varandra.
