Socialt geni och äkta hårkonstnär
Man kan dela upp människor i många olika grupper och kategorier. Det är skönt tycker de flesta. Att veta vem som är kvinna och vem som är man, vem som är äldre, vem som är yngre, vem som är kristen, vem som pluggar till läkare och vem som jobbar som nagelteknolog. Vissa kategorier är snävare än så. Det finns människor som plockar bort russinen från lussebullen, det finns människor som läser tidningen baklänges och det finns människor som helst inte vill prata hos frisören. Själv tillhör jag den sistnämnda gruppen. Jag pratar inte i frisörstolen. Är fullkomligt nöjd med att läsa en bok eller bläddra i Damernas Värld då saxen, och personen vars hand saxen sitter i, förändrar mig, förbättrar mig. Jag vill inte ge respons på några fraser utanför kategorin hår. Detta är inga översittarfasoner, det är bara så det är och jag tror att frisörerna får prata tillräckligt under en dag ändå.
Det har emellertid inte alltid varit så. Det fanns en tid då jag mötte en spegelbild som både pratade och skrattade. Det fanns ett undantag. Detta undantag bär namnet Madeleine Sundberg, men kallas Madde. Och jag har precis återfunnit henne.
Madde kan blanda färgen koppar med exakt precision. Madde är kvinnan jag 2005 kunde prata om i alla sammanhang, och få respons, eftersom alla jag träffade klippte sig hos denna behagligt personliga frisör. Antagligen gör de flesta det fortfarande, hon tog nämligen med sig ungefär femtio procent av sin ex-salongs klientel då hon bytte stol. Och de som inte hängde med var kanske sådana som jag, som inte fattade någonting, som trodde att hon blivit headhuntad av en salong i en större stad, i en större värld och försvunnit ur Uppsalasfären. Madde är ett socialt geni och dessutom en äkta hårkonstnär. En klippning hos Madde är ett koncept. Ett koncept som inkluderar syrliga skratt, vardagsfilosofi och en förbannat fin frisyr. Jag njuter av att höra henne prata. Inte bara då hon pratar om sin pojkvän eller om sina vänner, som hon för övrigt haft sedan lågstadiet, utan kanske mest då hon teoretiserar yrket. Hon kan prata om en klippning som om allt baserades på psykologi. En fråga kan ge svar på 100 betyder att om man frågar om kunden kommer direkt från jobbet och får svaret nej vet man att kläderna han eller hon har på sig just där är kundens stil och denna stil i kombination med samtalston säger en hel del om personligheten, och personligheten avgör vilken frisyr personen ifråga kräver och behöver. Madde kan också prata om svårigheten i kommunikation vid klippning. Det kan låta ungefär såhär:
- Det kunden tänker är sällan det kunden säger och det kunden säger är inte vad jag hör och vad jag hör är inte vad kunden ser i spegeln då jag har hört klart. Tänk dig en teckning där det finns pilar mellan kunden och kundens pratbubbla, frisören, saxen och spegeln. En kommunikationskedja som ibland brister och när den brister så vågar de missnöjda nästan aldrig påpeka det. Att de är missnöjda. De tror att de sårar mig, men jag tar inte sådant personligt. Att en permanent går ur på en vecka är inte mitt fel, inte heller hårläggningens fel utan det kan handla om väder eller hur kundens hår mår för tillfället.
Jag suger åt mig hårkunskap. Och hon fortsätter:
- Vi får kurser i kommunikation, visste du det? Där får vi se tafatta filmer om människor iklädda svart kåpa, i frisörstol, berätta om hur mycket de hatar då frisören trycker in handdukssnibben i deras öron efter hårtvätt. Men att frisören inte förstår då de säger ifrån.
Vi fnissar feminint. Precis som vi fnissar åt diskussionen om när, i våra liv, vi varit som fulast. Jag är förtjust i tanken om att hon var ett högljutt, frågvist och argt barn med alldeles för stora tänder. Som till och med farmor blev trött på. Med rött hår.
Jag har Madde i min telefonbok. Jag har druckit grönt citruste i Hårcompaniets personalrum. Det är jag stolt över och jag vet inte varför. Madde upprepar hela tiden mitt namn då hon pratar med mig. Vill du se hur vår centraldammsugare fungerar Sofie, ta en kaka Sofie, vad fin du är i håret Sofie, ledsen att jag gäspar hela tiden Sofie. Det är ett retoriskt grepp och hon fångar mig i det. Jag vill stanna i hennes värld, där det luktar blommigt av hårspray, där lamporna lyser så starkt att de antagligen förmedlar D-vitamin, där det springer omkring en liten, liten svartvitfläckig hund som är glad fastän han knappt syns och där jag får känna mig som en efterlängtad samtalspartner. Det är inte bara jag som känner så här. Maddes pappa också. Han brukar komma förbi salongen och dricka kaffe då han har tid. Snacka gött. Men det är heller inte bara jag och Maddes pappa som känner så här. Alla hennes kunder gör det. Gissar jag. För de kommer nästan alltid tillbaka. Och tillbaka. Och tillbaka.
