Empati är det viktigaste för tv-doktorn Joel Fries
Larmet är öronbedövande och all aktivitet stannar av för en stund. Morgonmötet avbryts hastigt då folk följer utrymningsplanen och tar sig till sina respektive samlingsplatser. Brandkårens signaler närmar sig och efter en stund kan man konstatera att larmet gått i köket, men att det inte brinner. Alla går tillbaka och ronden börjar på den medicinska intagningsavdelningen, MITA. Joel Fries går tillsammans med sina kollegor igenom dagens patienter. Inte så dramatiskt kanske, men han förklarar att det är så arbetet ser ut på en avdelning.
- Läkaryrket är faktiskt till största delen ett skrivbordsarbete, vilket jag inte tror att folk riktigt förstår. Visst träffar vi patienter, men mest sitter vi framför datorn och går igenom journaler. För nya läkare är det mer action, då de fungerar lite som första försvarslinjen. Äldre läkare jobbar inte på akuten så ofta. Själv tycker jag om att vara mitt i händelsernas centrum, men skulle inte vilja vara på akuten hela tiden. Det kan hända riktigt hemska saker, och helt plötsligt kan man känna det som att luften tar slut. Det är ett ständigt stresspåslag.
När Joel Fries avslutade sina studier i januari 2008 fanns det ont om AT-tjänster och han fick, liksom många av sina kursare hoppa på ett vikariat under tiden. Han hamnade på barnakuten, där han blev kvar i åtta månader innan han gick på sin tjänst i slutet av september. På MITA har han bara hunnit vara en dryg vecka. De första månaderna av tjänsten var han främst placerad på ortoped- och kirurgakuten, nya läkare roterar mellan mottagningar, avdelningar och akuten, och han håller alltså precis på att anpassa sig till det lugnare tempot.
På Akademiska arbetar man i team och förutom Joel Fries består ronden den här morgonen av en överläkare, en sjuksköterska, en läkarstudent och en sjuksköterskestudent. Varje patient gås igenom noggrant och man diskuterar historia, medicinering och allmän status. Patienterna benämns familjärt vid förnamn och man berättar gärna små anekdoter om vem som inte tycker om att gå på diet och vem som gärna vill att man sitter vid sängkanten och pratar en stund, vem som inte förstår ett ord svenska - svårt, och vem som egentligen borde bli remitterad till psyk. Sjuksköterskan och sjuksköterskestudenten visar läkargänget hur de ska fylla i journalerna och påpekar att de måste sätta en kråka på papperet varje gång de tittar till en patient. Läkarna förklarar i sin tur för sjuksköterskorna sådant som de är mer bekanta med.
- Det är typiskt för ett universitetssjukhus att man arbetar tillsammans, ibland tar det lite extra tid, men oftast är det bra. Man får en större insikt i varandras arbete och en helhetsbild över hur arbetet går till på sjukhuset.
Ronden fortsätter, men teamet förflyttar sig från datorerna på det lilla kontoret ut på avdelningen. Det är dags att titta till patienterna. Joel Fries går fram till den ena sängen i en sal med två, och lutar sig mot en äldre kvinna som kommit in under natten på grund av en misstänkt hjärtinfarkt. Hon kikar försiktigt upp från den gula filten och makar på sig. Hans leende är direkt, når ögonen och kommer naturligt när han undrar hur hon mår. Han står nära, lätt framåtlutad och släpper inte kvinnan med blicken när han förklarar för henne vad som är fel och vilka prover de måste ta.
- Det är en fördel om man som läkare har lätt att få kontakt med människor. Man måste vara engagerad och beredd att hela tiden lära sig nya saker, som läkare blir man aldrig färdig. Men jag tror att det viktigaste är empati. Man får inte vara en dömande person, då fungerar det inte.
Han påpekar också att en läkare måste vara prestigelös, måste våga fråga om råd likaväl som att kunna fatta snabba beslut. Även det något som ligger för Joel Fries, som har en bakgrund inom det militära. Efter lumpen på jägarbataljonen i Arvidsjaur åkte han till Bosnien i ett halvår och när han kom hem väntade Militärhögskolan i Östersund. Några år senare reste han som löjtnant till Kosovo med FN:s fredsbevarande styrkor. Idag är han kapten.
- Jag tror att det var en kombination av att jag var jägarsjukvårdare i lumpen, och sedan också i Bosnien, och att min morbror är läkare, som gjorde att jag valde den här banan. Jag sökte pol mag också, och tidigare har jag funderat både på läraryrket och på att bli biolog. Men jag inspirerades så av min morbror, som blev läkare rätt sent, att valet till slut föll på läkarprogrammet. Utbildningen var både rolig och givande, framför allt när man fick gå ut i praktik termin sex. Man följer en erfaren läkare, som fungerar som handledare, runt på kliniken. Det är ett väldigt bra sätt att lära sig jobbet på, men givetvis är mycket beroende av handledaren, som kan vara mer eller mindre engagerad.
Som läkare ställs man ofta inför olika svårigheter och man tvingas möta döden på nära håll, men det är inte något som påverkar Joel Fries nämnvärt. Han tycker inte att det känns jobbigt att träffa äldre människor i livets slutskede, och hittills har han haft turen att ingen ung och pigg gått bort för honom.
- Man vänjer sig vid att se sjuka människor, det gäller att inte ta med sig jobbet hem. Jag tycker att det är viktigt att ha ordentligt med tid så att man inte blir stressad när man ska framföra tråkiga besked. Man måste ge tid till reaktion, kanske boka in ett senare möte. Jag tror inte på att linda in saker och ting alltför mycket. Man måste våga vara ärlig och lägga korten på bordet, det är en del av arbetet.
Joel Fries vill helst arbeta med barn och står nu och väger mellan två inriktningar, medicin och kirurgi. Han känner sig mest kirurgiskt lagd och lutar mot att välja barnkirurgi. Ett tufft arbete kan man tycka, men Joel Fries har flera ställen att hämta kraft ifrån, flickvännen som stöttar, fisket och jakten, friluftslivet och naturen. Innan han drabbades av diskbråck för två år sedan, en dag innan det amerikanska Vasaloppet - han böjde sig framåt för att plocka varor från hyllan i en butik otroligt nog - var han skidåkare på elitnivå. Trots skadan kom han på plats nummer tio i tävlingen, men sedan dess har han haft ont och inte kunnat tävla. Skador skaffar han sig ändå, senast i december när han rullade fram på sina rullskidor och blev påkörd av en bil.
- Jag insåg att jacket var djupt och tog mig till akuten. Men alla var upptagna och jag ville inte slösa med deras tid så jag sydde själv ihop mitt trasiga knä. Varför skulle jag inte göra det när jag kan?
Läkaryrket är mer krävande och arbetsbelastningen högre än han hade trott, men samtidigt menar han att ansvaret man får gör att arbetet känns oerhört motiverande. Joel Fries vardag har också sett något annorlunda ut än den gör för flertalet läkare. Inspelningarna av Sjukhuset tog vid ganska snart efter att han påbörjat sitt vikariat på barnakuten i våras.
- Det som gjorde att jag tackade ja till att medverka i serien var att jag ville förändra folks syn på vården. Jag tyckte att det skulle vara roligt att få visa upp vad vi läkare verkligen gör och barnakuten lämpade sig särskilt bra. Det är många barn som tittar och jag hoppas att de får en mer positiv syn på vården och att de inte kommer att vara rädda när de går till doktorn nästa gång. Vissa dagar var det dock mindre roligt att ha ett filmteam i närheten, som då jag hade fått en stor vagel i ögat och kamerateamet skulle upp i ansiktet - det var inte jättekul. Men annars har det till största delen bara varit roligt att medverka i Sjukhuset.
