»Jag har bara fått positiv respons«

Christian började på ekonomprogrammet höstterminen 2007, men kom inte i kontakt med Studentstödet förrän ett år senare.
– Jag ville klara mig på egen hand. Jag fick diagnosen ADHD väldigt sent. I och med att jag alltid har haft lätt för mig i skolan var det först i samband med ett projektarbete i trean på gymnasiet som jag fick problem.
ADHD står för attention deficit hyperactivity disorder och medför att personen har koncentrationssvårigheter. Christian berättar att han numera går på centralstimulerande medicin, vilket gör det lättare för honom att koncentrera sig.
– Jag rekommenderar andra att berätta för sin omgivning. Jag har bara fått positiv respons och folk förstår mig bättre – de blir inte irriterade längre. Jag har också fått dispens vid vissa moment, längre tid på mig inför en uppgift. Det är bättre att vara ärlig än att komma med bortförklaringar.
Det är framför allt planeringen som är problematisk. Christian har därför en mentor från Studentstödet, som hjälper honom med både den kortsiktiga och långsiktiga planeringen. Från sin arbetsterapeut på landstinget har han precis fått en handdator med ett specialanpassat kalendersystem.
– Jag måste vara med på alla moment och få in rutiner, för missar jag något så hamnar jag lätt i en nedåtgående spiral. Handdatorn har ett alarm och tanken är att jag ska dela upp arbetsdagen i 45-minuterspass med pauser emellan.
Första terminen på ekonomprogrammet gick bra, men sedan gick det sämre. Höstterminen 2008 gjorde han ett uppehåll för att ta igen de tentor han missat, men det gick inte som planerat.
– Med facit i hand borde jag ha sökt stöd från början. Nu har jag bestämt mig för att ta itu med det jag har framför mig istället och låta resttentorna vänta. Jag börjar känna att det här är sista chansen.

Johannes Krohn studerar arkivvetenskap och har sedan tidigare en kandidat i religionshistoria. Han har en medfödd hörselskada på båda öronen, och för att underlätta studiesituationen har han fått en så kallad mikrolink, som fästs vid hörapparaten och tar emot signaler från en mikrofon. Det föreläsaren säger går därmed direkt in i örat.
– Problemet är om någon annan ställer en fråga eller kommer med en kommentar, då hör jag inte. Jag brukar be föreläsaren att upprepa frågorna. Sitter jag i en grupp får mikrofonen gå laget runt.
Johannes har haft kontakt med samordnaren Birgitta Hydén sedan han började plugga. Under gymnasiet gick han på en skola för döva och hörselskadade, där klasserna var små och lokalerna anpassade.
– Det finns hörslingor i universitetshuset, men ute på campus ser det sämre ut. Det är bara de stora lokalerna, som Ihresalen i Engelska parken, som är utrustade med slingor.
Han berättar att det är jobbigt när folk skrapar med stolarna i slutet av föreläsningen. Det händer att föreläsaren fortsätter prata, vilket går honom förbi. Samtidigt upplever han ett stort obehag.
– Det är ett väldigt tröttsamt ljud. Buller i allmänhet är väldigt jobbigt. Universitetet skulle kunna göra mycket för att underlätta för personer med hörselskador. Stolar med tassar, dämpningsplattor i taket, gardiner som dämpar och hörslingor i lokalerna till exempel.
Johannes minns en gästföreläsning för ett par år sedan, där han särskilt bett den ordinarie föreläsaren att informera gästföreläsaren om hur mikrofonen fungerade, vilket han inte gjorde.
– Eftersom gästföreläsaren var väldigt berömd blev lokalen snart fullsatt. Som A-kursstudent vågade jag inte säga till och hörde därför ingenting av föreläsningen. Man måste säga till själv och vara på hugget, men i början känner man inte till sina rättigheter. Man kan få anteckningsstöd av kursare och man har rätt till kopieringskort och att få föreläsningsmaterial utskrivet. Universitetet borde bli bättre på att informera både studenter och lärare om olika funktionshinder.