Vilks: Mobben får inte känna att den bestämmer

Varför valde du att tacka ja till inbjudan?
– Jag blev ju inte klar senast. Det fanns inget bra skäl att tacka nej. Mobben får inte känna att den bestämmer.
Kommer du att kunna slutföra din föreläsning den här gången, tror du?
– Bråkstakarna kan ju alltid komma dit och förstöra. Men de kan också ha fattat att deras beteende är kontraproduktivt.
Är ditt upplägg detsamma som förra gången?
– Jag kommer att göra en lite större affär av temat överskridande i konsten. Konsthistorien består av att kränka och utmana det etablerade. Den kan aldrig vara tillmötesgående – tvärtom. nbsp;
Det som retade upp vissa i publiken vid ditt senaste besök var konstvideon Allah ho gay bar av den iransk-holländska konstnären Sooreh Hera. Kommer du att visa den igen?
– Ja. nbsp; Den är ett bra och intressant exempel på det jag försöker visa. Först tyckte kuratorn i Holland att den var bra, sedan ändrade han sig på grund av säkerhetsläget. Här går konstens gränser.
– Jag kommer också att be folk titta noga den här gången. Den handlar inte alls bara om muslimer – katolska kyrkan och George W. Bush är också med.
Varför tror du att så många intellektuella har tagit ställning mot dig?
– Man misstror mina motiv. ”Vilks vill bli känd och tjäna pengar. Han gör det enklaste – kastar sig över en svag grupp.” Istället för att marginalisera dem som bedriver mobbverksamhet försvarar vissa intellektuella den här gruppen genom att inrangera dem i den muslimska kulturen. Det är missriktad välvilja.
Hur känner du inför alla de muslimer som aldrig skulle komma på tanken att försöka hindra din yttrandefrihet, men som blir ledsna och kränkta av det du gör?
– Dem har jag inga problem med. Men kränkningar blir oundvikliga i ett västerländskt samhälle.
Men kan du inte känna någon medkänsla med dem som du sårar?
– Jo, men sånt får man ta. Det viktiga är att man förstår intentionerna.
Skulle du se det som en framgång om de våldsamma reaktionerna mot din konst skulle upphöra?
– Ja. Om våldet upphör betyder det att vi har samma spelregler. Kränkningar bemöts bäst med likgiltighet.
Men det skulle ju samtidigt betyda att ditt projekt förlorade allt intresse?
– Ja, om detta får acceptans överallt i samhället är det ju inte längre något speciellt. Det finns för övrigt gott om exempel på det i konsthistorien. Impressionismen var ju dynamit på 1870-talet men idag är det ju ingen som höjer på ögonbrynen.