Egypten i revolutionens kölvatten
I januari fick ett upprop från en liten grupp aktivister gensvar från miljoner egyptier, och från Kairos Tahrir Square spred sig de protester som störtade Hosni Mubarak. Tre månader senare har protestvågen som började i Tunisien och Egypten satt Libyen och Syrien i brand. Men hur gick det i Egypten?
Protesterna hade visat ett enat folk, som ville ha förändring på alla nivåer; ett generöst, fredligt folk, höjt över gränser mellan religioner, kön, klasser. Men när Mubarak var borta hamnade makten hos armén, och friktionen mellan denna och de protesterande fick enigheten att börja brista.
Egyptier har i allmänhet stort förtroende för armén, och även om demonstranterna höll sig kvar i Tahrir så länge de kunde, decimerades deras antal snabbt. Folk som varit mindre entusiastiska över Revolutionen gjorde nu sina röster hörda, om än inte så högt. Skulle man alls fortsätta protestera? Lovade inte armén redan det man krävt? Störde inte protesterna turism, handel, investeringar?
Mubaraks hastiga avgång hade lämnat landet i en konstitutionell klämma. Hur skulle en efterträdare utses? Hur kunde val hållas? Hur kunde det gamla undantagstillståndet hävas?
En ny konstitution måste skapas, men hur? Enligt författningen gick det inte att ändra författningen utan president, men utan ändringar kan ingen ny president utses… Lösningen blev att bara göra små modifikationer, för att sedan eventuellt byta ut alltihop efter val.
En hastig folkomröstning skulle göra ändringarna legitima. Detta var lite problematiskt: De olika punkterna var svåra att förstå, liksom vad som hände om man röstade nej. Kanske gillade man allt utom en punkt – ja eller nej? nbsp; Som en liten extra touch trycktes ”JA” i grönt på röstsedlarna, och ”NEJ” i diskretare svart.
De flesta av aktivisterna valde att rösta nej, med stöd av den juridiska expertisen. Men när resultaten tillkännagavs, hade JA hade vunnit en stor seger.
För många av de unga kom detta som en chock. Från att ha varit en del av en massrörelse var de plötsligt marginaliserade. Och vidare protester från deras, demokraternas sida, kunde nu kallas odemokratiska.
Radikalerna från 25 januari måste söka nya vägar. De ”gamla” aktivisterna fortsatte sitt arbete, men mer konventionellt parlamentariskt. De, vars politiska ideal flammat upp först i januari, återgick ofta till sina pre-Tahrir-vanor.
Men framsteg har gjorts: Det tidigare regeringspartiet NDP har upplösts, och de flesta som haft maktpositioner inom Mubarak-regimen, inklusive Mubarak själv, har fängslats och väntar på rättegång. Den tidigare inrikesministern har redan dömts till 12 år för korruption, och ska snart prövas för grövre brott. Undangömda tillgångar spåras och krävs tillbaka.
Valen i september är nästa stora steg. Vad resultatet blir är omöjligt att säga. Kan den liberala oppositionen segra? Eller kan Muslimska Brödraskapets och rentav tidigare förbjudna fundamentalistgrupper som Salafis, vilka misstänks ligga bakom utbrott av sekteristiskt våld, skaffa sig makt? Finns det någon risk att NDP återkommer i ny form? Scenen förändras från dag till dag.
För dem som var först med att ansluta sig till marschen 25 januari finns det ingen självklar representant i valet. Folkomröstningen gav dem en smärtsam lektion i realpolitik, men att de deltar är säkert. Vad som än händer har de senaste månadernas händelser förändrat dessa unga akademiker för gott. Oavsett om deras slagord målas över när Tahrir får nya blomrabatter, kommer de aldrig att betrakta sin omvärld, sitt land, sitt folk, eller sig själva, på samma sätt igen. Deras uppfattning om politiska frågor och om sin egen förmåga att förändras och förändra, har förändrats.
nbsp;
