Kritiska texter inget för Norrlands nationstidning

Paula Dahlin har jobbat i servisen, caféet och baren på Norrlands nation. Nu är hon nationsredaktör på nationstidningen Norrlands varjehanda och den här höstterminen blir hennes fjärde termin som nationsaktiv. Under sin tid på nationen har hon lagt märke till att internationella studenter inte välkomnas in i gemenskapen på samma sätt som de svenska.

– När jag själv gick med i Norrlands upplevde jag att miljön var exkluderande – de internationella studenterna ansågs inte lika viktiga som andra. Jag tyckte inte om att de kallades intisar, som att det vore deras identitet. Jag har velat göra något länge och såg min chans när jag började skriva för tidningen.

Texten skrevs på engelska och den första versionen förkastades av kuratelet på nationen eftersom den ansågs för hård.

– Engelska är ju inte mitt modersmål, så det är möjligt att jag använde lite för starka ord – både jag, layoutaren och chefredaktören var överens om att texten var väldigt kritisk – så jag ändrade den.

nbsp;

I den andra versionen hade orden valts med omsorg, och Paula berättar att den accepterades till en början. Rubriken: Norrlands nation – en klubb för inbördes beundran (reds översättning) är ganska tydlig med vad texten handlar om, och texten kritiserar inte bara bemötandet av internationella studenter, utan även själva hierarkin på nationen. nbsp;

Artikeln var tänkt som första delen i en serie som skulle behandla internationella studenters situation i Uppsala – såväl positiva aspekter som negativa. Inför artikeln hade Paula Dahlin intervjuat både nationens internationella sekreterare och kårens internationellt ansvarige, och fått tydliga tecken på att det är svårt för de internationella studenterna att hitta en plats på de traditionstyngda nationerna.

– Det är sällan man ser internationella studenter på sittningar och gasker, eller ens på Orvars – de jobbar istället. Jag har under min tid på nationen fått möjlighet att prata med många av dem och som jag har förstått det så trivs de inte i nationsmiljön.

nbsp;

Norrlands nations förstekurator, Jonas Andersson, vill inte dra en gräns mellan internationella studenter och svenska.

– Vi från nationens sida är medvetna om att de mest traditionella verksamheterna inte passar alla, det gäller inte bara de internationella studenterna. Där kan vi anstränga oss mer för att vara en välkomnande nation för alla studenter, säger Jonas Andersson.

I texten skriver Paula Dahlin: ”Något som saknas är information på engelska. I Norrlands fall rör det mesta av informationen som riktar sig till internationella studenter jobbmöjligheter… Internationella studenter (också kallade intisar) ses som arbetskraft snarare än som likvärdiga medlemmar av nationen”. nbsp;

Jonas Andersson håller med om att informationen på engelska måste bli bättre.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi gör vår verksamhet så tillgänglig som möjligt. Just nu håller vi på att arbeta med en ny hemsida, där den engelska informationen kommer att bli mer heltäckande. Vi vet att vi, liksom övriga samhället, har en del att göra för att öka tillgängligheten och överbrygga språkliga och kulturella barriärer, säger han.

nbsp;

Norrlands nation är en av de största nationerna till medlemsantalet sett, men endast en förhållandevis liten grupp engagerar sig. Enligt Paula Dahlin finns det tydliga normer för hur man ska vara och prata för att passa in, och att man förväntas tycka om de sociala aktiviteter som finns på nationen, vilka kan vara väldigt exkluderande.

– Jag tyckte jag hade en perfekt chans att uppmärksamma problemet och att visa att vi som är engagerade på Norrlands är medvetna och vill göra något åt det. Jag hade både redaktionen och den internationella sekreteraren bakom mig, säger Paula Dahlin.

Ändå fick hon dagen innan publicering veta att artikeln inte skulle komma med i tidningen – inte för att det hon skrev var osant, utan för att nationen vid en publicering skulle framstå i dålig dager – artikeln var alltför kritisk.

– Jag försökte förklara tanken med artikeln och försvara mig, men det var mitt ord mot förstekuratorns. Han sade: ”Det här är förvisso sant, men vi kan inte publicera det.” Han sade att det skulle ge bilden av Norrlands nation som främlingsfientlig, berättar Paula Dahlin.

nbsp;

Förstekuratorn gör alltid tillsammans med redaktionen en genomläsning av materialet till tidningen innan tryck, förklarar Jonas Andersson.

– Jag är inte involverad under arbetets gång – men kanske borde jag sitta med på redaktionsmötena i fortsättningen. Norrlands varjehanda är inte en opinionsbildande, journalistisk skrift, utan ett informationsblad för medlemmarna. Det finns relevanta delar i Paulas analys, det står jag för att jag har sagt, men artikeln passar inte i tidningen, säger han.

Det finns andra revisionsorgan vid nationen, berättar Jonas Andersson, och menar att dessa är betydligt bättre forum för den här typen av frågor.

– Det handlar inte om någon form av journalistisk begränsning. Norrlands varjehanda är till för att upplysa medlemmarna om vad som händer på nationen. Som jag ser det passade Paulas text inte tidningens syften. Jag får ta på mig att jag inte kommunicerat dessa syften nog bra till Paula och till chefredaktören, säger han.

nbsp;

Paula Dahlin skrev också en krönika, i vilken hon ställer sig kritisk till vissa saker på nationen. Inte heller den blev populär, berättar hon.

– Den handlar om det stereotypa nationslivet och att det inte finns så många alternativ till att supa och festa. Det uppskattades inte av kuratelet. Den kom med i tidningen, men de krävde att vi gjorde det extra tydligt att det är jag, och inte nationen, som tycker till. I artikeln så är det två andra som uttalar sig och det kändes förmodligen mer hotfullt. Det verkar som att Norrlands vill förmedla en bild av nationen som inte är sann med tanke på hur de agerade i samband med min artikel, säger hon.

Syftet var aldrig att såga nationen, förklarar Paula Dahlin.

– Hade jag velat det hade jag vänt mig direkt till Ergo – istället ville jag visa på en medvetenhet och göra andra medvetna – tanken var att bidra till att förbättra situationen på nationen och att göra tidningen mer trovärdig. Men nu blev mitt syfte helt bortspolat, säger hon.

nbsp;

Det är framförallt hanteringen av det hela hon vänder sig emot. Eftersom förstekuratorn är ansvarig utgivare för Norrlands varjehanda respekterar hon att det är han som har sista ordet.

– Jag känner att de kunde hanterat den här situationen bättre mot mig personligen. Jag fick aldrig någon riktig förklaring till beslutet, däremot hörde jag med egna öron hur förstekuratorn erkände att det jag skrev var sant, men att det inte skulle se bra ut för nationen. Ordet ska väl vara fritt – speciellt i en studentmiljö… Jag har faktiskt tappat lite av intresset för att skriva i nationstidningen efter det här. Man vill ju nå folk och förändra saker genom det man skriver. Nu har jag tappat gnistan, säger Paula Dahlin.

Jonas Andersson tycker att det är tråkigt att det blev som det blev.

– Paulas idéer skulle kunna hjälpa oss mycket i integrationsarbetet. Nationen är beroende av drivna studenter som hon och jag tar helt på mig ansvaret – jag skulle ha varit tydligare med tidningens syften från början, säger han.