Den andra revolutionen

nbsp;

Väldigt lite tyder faktiskt på att något har förändrats i Egypten. Om det inte vore nbsp;för de små detaljerna: En maträtt har bytt namn. Valaffischer täcker varje ledig vägg. Människor diskuterar politik över en kopp turkiskt kaffe. Men den egyptiska regimen skjuter fortfarande mot demonstranter, gasar sjukhus med tår- och nervgas och censurerar medierna. Det är ett Egypten i förändring – men en långsam sådan. nbsp;
När demonstranter fredagen den 18 november återigen gick till Tahrirtorget var stämningen festlig. Muslimska brödraskapet och Salafisterna hade annonserat en demonstration mot ett tillägg i konstitutionen, vilket skulle ha ställt militären över lagen. Försäljare sålde popcorn och sötpotatis, provisoriska utekaféer inrättades och överallt möttes man av ”Welcome to Egypt”. Ännu hade ingen insett att man precis öppnat Pandoras ask. nbsp;
– Inte skriver du väl något negativt om Egypten, var den vanliga frågan. nbsp;
Ingen vill se sitt hemland smutskastat i utländsk media. nbsp;

Bara några dagar senare är situationen förändrad. Inga valtal hörs längre, istället ljuder skottsalvor över torget. Tårgasen sticker i ögon och näsa, höga rop hörs från demonstranterna och blåljus blinkar över folkmassan. Människor delar ut munskydd, vinäger och lök för att skydda varandra mot den stickande gasen. Tahrirtorget är under attack – och har varit så under hela helgen. Vad demonstranterna kallar Den andra revolutionen har startat. Den här gången är det militärrådet SCAF (Supreme Council of the Armed Forces) som ska störtas. nbsp;
Utanför en snabbmatsrestaurang har ett provisoriskt fältsjukhus satts upp. Skadade strömmar in i fållan. Många har blivit skjutna med gummikulor i ansiktet och blöder kraftigt. Jag får höra talas om en aktivist som först skjutits i vänster öga under lördagen. Efter att ha återvänt till torget nästföljande dag sköts han i höger öga. Vittnen talar om hur polisen medvetet siktar mot demonstranternas ansikten. Ytterligare en annan demonstrant ser ut att ha skjutits med gummihagel; ett fyrtiotal skott har träffat honom i ryggen. Unga demonstranter svimmar av tårgasförgiftning. nbsp;
En av dem som drabbats är Abdelrahman Ayash, student i systemvetenskap. Som bloggare, aktivist och före detta medlem av Muslimska brödraskapet har han blivit arresterad flertalet gånger, första gången redan som 19-åring. nbsp;
– Egentligen började den egyptiska revolutionen redan 2005, menar han. Då hade vi det mest fria valet hittills, vilket skapade stora förväntningar hos befolkningen. När de sociala medierna slog igenom 2006 skapades en stark aktivism på nätet. nbsp;
Men nätaktivismen blev aldrig en utlösande faktor. Det var ingen facebookrevolution. Istället var det en ung mans död som blev avgörande. nbsp;
– När Khaled Said blev dödad var tiden mogen för att flytta revolutionen från onlinesfären till den praktiska sfären, menar Ayash. Det var då vi började protestera. nbsp;
Protesterna i februari pågick i 18 dagar och slutade med att president Hosni Mubarak avgick. Men Ayash vill inte tala om någon arabisk vår. nbsp;
– Arabiska våren är ett västerländskt begrepp, tycker Ayash. Vi har inte ens vår i Egypten. Dessutom är det inte någon vår längre i Syrien, Jemen och Libyen, det är krig Självklart har även vi egyptier offrat och lidit, men i jämförelse med Libyen så var det en enkel revolution. nbsp;

Men månaderna gick och ett allt större missnöje växte fram mot det styrande militärrådet SCAF, något som till slut urartade i våldsamma protester. Söndagen den 20 november bestämde sig militären för att rensa torget. Uppsalastudenterna Erik Schrammel och Sara Sadik befann sig på ett av fältsjukhusen på Tahrirtorget vid tidpunkten. nbsp;
– Vi hade blivit inbjuda av en aktivist att se de skadade med egna ögon, berättar Erik. Men efter bara några minuter blev sjukhuset attackerat med tårgas. Människor greps av panik därinne nbsp;
Erik och Sara var på studieresa i Kairo. De är inte alls nöjda med den svenska mediebevakningen av händelserna i staden. nbsp;
– Vi har kontaktats av flera stora svenska nyhetsmedier, berättar de. Ingen av dem är intresserade av vad som händer i Egypten, de vill bara skriva om hur vi svenskar har hamnat mitt i situationen. Vi tackade faktiskt nej till de flesta av intervjuerna.
För att komma in på Tahrirtorget måste man passera civila passkontroller och genomgå kroppsvisitering. Demonstranter bildar mänskliga kedjor för att hindra bråkmakare från att komma in på torget. Innan Mubarak avgick släpptes hundra-tals kriminella ut ur fängelset. Dessa betalas nu av staten för att infiltrera demonstrationerna och orsaka kaos. nbsp;
En äldre man lutar sig mot sin käpp och bevakar vägspärren. Snett bakom honom står en 15-årig kille och kroppsvisiterar de inpasserande. nbsp;
– Det finns en massa bråkmakare och spioner som försöker komma in annars, förklarar en av kontrollanterna. Vi undviker att attackera polisen, vi försvarar oss bara när de attackerar oss. nbsp;
Det är dock inte riktigt sant. Flera demonstranter kastar sten och Molotovcocktails mot polisen, som svarar med ännu mer tårgas och gummikulor. Några av gatorna i närheten av Tahrirtorget är slagfält. nbsp;

Protesterna spred sig senare under veckan som en löpeld över såväl Kairo som resten av Egypten. Via twitter och facebook uppmanades fler och fler att ansluta sig till de protesterande. Men alla är inte överens om att demonstrationerna är rätt. Mohammed äger en konstbutik och är övertygad om att protesterna är del av ett större politiskt maktspel. nbsp;
– Det är liberalerna som ligger bakom demonstrationerna, hävdar han. De är de enda som har något att vinna på att valet skjuts upp. nbsp;
Några minuter tidigare har vi tillsammans tvingats fly från Tahrirtorget för att undvika kravallerna. Efter fem kvarter stannade han abrupt och förklarade att den här gatan var lugn och att vi kunde sätta oss ner och ta ett glas juice. nbsp;
– Just nu har alla olika agendor, menar han. Alla försöker skaffa sig ett så gynnsamt utgångsläge som möjligt inför valet. nbsp;
Storheten med massrörelsen på Tahrirtorget är också ett av dess problem anser Mohammed. Utan några tydliga ledare finns det ingen som kan förhandla med militärrådet. Därmed finns det inte heller någon som ensam kan avsluta protesterna. En kraft har släppts lös som ingen längre kan kontrollera. nbsp;

När detta skrivs har valet påbörjats och situationen i Egypten fortsätter att vara osäker. Folket vill ha en förändring, men om det verkligen blir så kan bara framtiden avslöja. Själv har jag hunnit lämna Egypten, som västerlänning är det ett av mina många privilegier. Men för det egyptiska folket på Tahrirtorget finns ingen återvändo. Det här är deras revolution. nbsp;
– Jag är inte rädd, förklarar en demonstrant. Om jag dör ikväll så dör jag som en fri man. nbsp;

nbsp;

nbsp;

Sebastian van baalen