Fredspristagare bekväma bland studenter
Tawakkul Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf har tillsammans fått priset för sin ”icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete . Leymah Gbowee gick i spetsen för kvinnorörelsen i Liberia, som fick slut på inbördeskriget, lyfte fram Ellen Johnson Sirleaf och bidrog till att hon blev den första kvinnliga presidenten på den afrikanska kontinenten. Tawakkul Karman gjorde sig känd som bloggare och journalist och bidrog till att omvärlden under våren 2011 fick upp ögonen för förtrycket i Jemen.
Ellen Johnson Sirleaf, kunde inte delta i Uppsalabesöket, men de båda andra svarade med stort engagemang på frågor från en panel bestående av bland annat studenter och doktorander. En av frågorna från panelen handlade om hur pristagarna kommer att använda sina positioner för att hjälpa andra kvinnor att göra sina röster hörda.
– Jag har fått lära mig av min mamma och min mormor att aldrig låta mig tystas. Min mamma brukade säga: om någon förhindrar dig från att gå framåt – lyd dem. Men om någon hindrar dig från att tala ska du fortsätt att säga din åsikt, säger Leymah Gbowee och berättar hur hon nyligen uppmanade unga kvinnor i Nigeria att agera när de upplever att någonting inte är rätt. nbsp;
– Hitta er röst och prata om det som är fel. Det är så man lämnar avtryck. Jag kommer att hjälpa andra kvinnor att säga sin åsikt, att nå ut till allmänheten. Det är en lång väg men det går att genomföra.
Att utses till fredspristagare innebär också att man lyfts fram som en förebild för andra. Under debatten berättar Tawakkol Karman om sina egna inpirationskällor: Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Martin Luther King och Moder Teresa.
– De har alla gett världen stora gåvor. Om du besöker mitt hem, mitt tält på torget i Sanaa, eller tittar i min laptop så hittar du bilder på dem, säger hon och uttrycker en förhoppning om att få träffa Nelson Mandela, nybliven kollega som vinnare av Nobels fredspris.
Moderator Peter Wallensteen, innehavare av Dag Hammarskjölds professur i freds- och konfliktforskning, inledde samtalet med att fråga vad pristagarna gjorde när de fick veta att de vunnit priset.
– nbsp;Jag befann mig på en fem timmar lång flygtur i USA, berättar Leymah Gbowee.
När hon landade upptäckte hon att både inbox och telefonsvarare på mobiltelefonen var fulla. De första två meddelanden hon fick upp löd någonting i stil med ”Hurra” och ”Jippie”. Först vid det tredje ”Nobel Nobel Nobel, jag visste att du skulle vinna”, började hon förstå vad det handlade om.
– Jag vände mig till mannen bredvid som jag inte hade pratat med på hela tiden och sa ”Vet du vad, jag tror att jag precis har vunnit Nobels fredspris”, säger hon.
En annan medpassagerar jämförde bilden från nyhetssidorna på telefonskärmen med den afrikanska kvinnan framför sig och konstaterade att hon nog hade rätt.
– Plötsligt pratade jag med alla de vita männen i business class, avslutar Leymah Gbowee och lockar publiken till både skratt och applåder.
Tawakkul Karmans berättelse är annorlunda, även om det finns beröringspunkter. Som så ofta annars under det gångna halvåret befann hon sig på torget i Sanaa, huvudstaden i hemlandet Jemen. Där har hon bott sedan protesterna mot diktatorn Ali Abdullah Saleh drog igång tidigt i våras. En vän ringde och gratulerade henne till vinsten. Hon kopplade ihop det med något annat, tackade och la på. Strax därefter blev det en enorm uppståndelse runt omkring henne. Nyheten hade spridit sig.
Tawakkul Karman menar att priset bidrog till att få ett fredligt slut på demonstrationerna i Jemen. Tidigare hade hon upprörts av att västvärlden visade så lite intresse för vad som hände i hennes hemland. Nobelpriset blev en vändning.
– Vi ska bygga det nya Jemen på grunderna av det här priset, säger Tawakkul Karman som under debatten på universitetet konstaterar att hon är så bekväm i situationen att hon inte behöver någon tolk.
– Jag är bland studenter, här känner jag mig lugn. Studenterna måste engagera sig i alla problem, oavsett om det är deras egna eller andras, säger hon och menar att studenter och professorer har ett ansvar att få upp folkets ögon för förtryck i samhället, både i det egna landet och i utlandet.
