Uppsalakids drömmer om V-Dala

Rock amp; pop, folklikt, klassiskt amp; kör eller jazz amp; blues är Ergokalendariets kategorier. Vilken stämmer bäst in på Kids on the run?
Simon Gozzi: – Då är vi nog någonstans mellan folklikt och rock/pop. Grundinfluensen är modern folkmusik. Vi har blivit inspirerade av band som inspirerats av sådana som Johnny Cash och Bob Dylan.
Karl-Johan Thunberg: – Egentligen vill man inte fastna i en genre. Det känns bra att man inte har en fast punkt. Det blir upp till andra att avgöra.

Det brukar låta så på vissa musiker. ”Att man inte vill fastna”. Varför?
KJT: – Man vill nog vara unik (skratt). Nej, men lite så är det väl.
SG: – Sedan tror jag att man utelämnar många av dem som lyssnar genom att säga att man är det ena eller det andra.

Vilka är Kids on the run?
SG: – Vi är ett Uppsalaband som bildades för snart ett år sedan. Vi brukar säga 9 december för det var då vi skrev våra första låtar. Då var det jag på piano och Karl-Johan på gitarr och sång.
KJT: – Jag och Simon har känt varandra sedan högstadiet då vi bodde grannar i Norby. Vi blev kompisar på grund av att vi hade samma musiksmak. Det började väl med Coldplay. Sedan Band of horses och Mumford and sons och så har det fortsatt.

Hur skulle ni beskriva er musik för de som inte har hört er?
KJT: – Svävande.
SG: – Ja, det är bra. Om det är något vi försöker eftersträva med vår musik är det att det ska finnas en känsla av att man lättar. Känslan av energi med en lagom dos av vemod.

Ni har en tredje medlem?
SG: – Ja, Anton Westin som spelar trummor. Han var med och producerade vår första EP. När vi var på Way out west nbsp; – vi hade väl druckit en del – kom vi på att vi måste ha en till i bandet. Två stycken blir lätt en akustisk session. Vi ville göra något annat, så nu sedan augusti är Anton en del av bandet.

Ni är födda och uppvuxna i Uppsala. Att det är en universitetsstad vet vi, men hur funkar den som musikstad?
KJT: – I musikväg är det väldigt mycket som händer på nationerna, och det är där vi vill hamna.
SG: – Drömspelningen i Uppsala är Katalin och V-Dala på deras största scen under någon klubbkväll. Jag var där och såg Simian Ghost för inte så länge sedan och det var så jäkla bra. Jag bara älskar stället.

Ser ni nationerna som en bra plattform för att nå ut?
SG: – Jag tror det är en skitbra plattform. Vi har inte jagat någon spelning hittills. I mars var vi med i Musik direkt och gick till länsfinal. Sedan blev vi handplockade av P4 Uppland till Svensktoppen nästa. Där kom vi tvåa.
KJT: – Delad etta.
SG: nbsp; –Alltså, vi delade förstaplatsen men förlorade på grund av färre SMS-röster. Hur som helst. Utifrån Svensktoppen nästa har folk hört talas om oss och vi har fått spelningar och inte riktigt hunna tänka igenom vad vi vill göra. Det vi har kommit fram till nu är att vi vill spela på nationerna, för att nå ut till en bred publik.

Pluggar ni själva?
SG: – Jag läser en musikkurs på distans. Till hösten funderar jag på att börja plugga seriöst. Samhällsvetenskap eller journalistik. Jag är medlem i V-dala så visst hänger man på nationer.

KJT: – Jag har varit medlem i V-Dala. Men det är någon gammal rest som ligger och skräpar för att jag ska få terminskort. Jag måste ta tag i det där.

I Ergo nummer 11 skriver chefredaktör Sara Borsiin att det är svårt att hitta kvinnliga artister och band i Uppsala. Finns det nästan inga?
SG: – När vi är ute på spelningar upplever jag det som att merparten av de artister vi träffar är tjejer. Vi känner singer-songwritern Josefin Danielsson och så har vi Maja Ekdahl.
KJT: – Och Kärleksmaskinen; de har en kvinnlig leadsinger Det finns jäkligt mycket bra. Men ja, de verkar inte synas lika mycket.

Varje band har sina specifika karaktärer. Ginger, Posh, Scary, Baby och Sporty Spice. Vem är vem i Kids on the run?
SG: – Då är Karl-Johan Posh (skratt). Du är ju fotogenisk och vi brukar ju säga att du glänser på scen.

KJT: – Ja, jag vet inte. Men då är Simon en blandning av sporty och scary. Du är väldigt ambitiös och lägger ner mycket tid i allt du gör, men när du inte har käkat på länge kan du ha ett jäkla hett temperament.

SG: – Då får Anton vara baby. Han är yngst. (skratt)

På lördag spelar ni på UKK, sal c, någon timme innan Ulf Lundell äntrar stora scenen. Förväntningar?
KJT: – Vi hoppas och räknar med fullsatt. För oss är det här en nystart nu med Anton i bandet.
SG: – Och så hoppas vi självklart på att stöta ihop med Ulf.

UKK nu. Vad är nästa mål?
KJT: – Från att vi började har det gått så jäkla fort. Jag vet inte riktigt vad målet är. Men vi sätter ribban högt.

SG: – Äh, nu lär vi ju dra till med något. Målet är att spela på Way out west nästa år.

Men först V-Dala?
KJT: – Först V-Dala.