Vita kränkta män drog storpublik

Salens 275 platser fylls snabbt och många tvingas vända i dörren. Moderatorn och arrangören Laboremus ordförande Elin Carlsson inleder seminariet. Hon berättar att det här evenemanget slår rekord i uppståndelse bland de seminarier som föreningen har arrangerat. Över 600 personer har tackat ja till att komma, och evenemanget har därför fått flyttas från den betydligt mindre Geijerssalen.

Kawa Zolfagary menar att Vita kränkta män länge har funnits som begrepp, men det var när han lanserade det på facebook som det fick direkt genomslagskraft. Han märkte tidigt att många läsare känner igen sig i den stereotypa vita kränkta mannens attityder och att de förstår precis vad han menar.
– Den vita kränkta mannen är en person som tillhör alla de kategorier som gynnas av samhället. Det är en person som lätt får jobb och löper liten risk att utsättas för våld. Men han förstår inte hur bra han har det och blir därför sur över minsta motgång. Det låter han gå ut över minoriteter som invandrare, kvinnor och bögar. De vita kränkta männen behöver varken vara män eller vita, men oftast är de det, förklarar Kawa Zolfagary.

Precis som på facebook lockar han fram många skratt hos publiken. Dock tystnar de och lyssnar allvarsamt när han berättar att han själv aldrig skrattar åt inläggen som han publicerar.
– Ska jag vara ärlig så tycker jag Vita kränkta män är det tråkigaste ever. Det är bara en massa hat, och det så nära min verklighet. Konstant.

Ändå väljer han att fortsätta driva sidan och dagligen ta emot personliga hot och kränkningar.
– Vita kränkta män är bara en avklippt tånagel av det egentliga problemet. Men det är ett sätt att få folk att inse hur galet det är. Det väcker människors intresse för de verkliga problemen.

Det är inte debatten om rätten att få säga ”negerboll” i ett kommentarsfält på internet som Kawa Zolfagary tycker är viktig. De verkliga problemen är könsmaktsordningen som fortfarande gäller, rasismen som får allt större spelrum och fäste i Europa och i Sverige.

Seminariet slutar med en diskussion om antifeminism där flera personer i publiken delar med sig av personliga erfarenheter. Som svar avslutar Kawa Zolfagary med att uppmana alla män och andra i gynnade positioner att våga stiga åt sidan och ta mindre plats.