”Något som inte får hända”

Sandra Hilbrand vill börja plugga nästa år. Eftersom hon har vänner med goda erfarenheter från universitet här och då det är pendlingsavstånd till hemmet i Stockholm, ser hon Uppsala som ett bra alternativ. nbsp;
– Jag fastnade särskilt för en utbildning och bestämde mig för att åka till studievägledarna för att få mer koll på den.

På drop in-besöket hos de centrala studievägledarna på S:t Olofsgatan fick Sandra Hilbrand snabbt veta att hennes betyg inte är tillräckliga för att komma in på programmet.
– Jag frågade om det fanns någon alternativ antagning för studenter med min typ av funktionshinder och fick då rådet att ta kontakt med studievägledarna på den aktuella institutionen. nbsp; nbsp;

Sandra Hilbrand har diagnoserna dyslexi och dyskalkeli. Det sistnämnda innebär att hon har svårt med siffror och tidsuppfattning.
– Siffror blir aldrig logiska. De är för mig som kinesiska tecken är för den som inte kan kinesiska.

Väl på plats på den aktuella institutionen i Uppsala frågade Sandra Hilbrand om det fanns några alternativa antagningsmetoder.
– Jag förklarade först min historia, vad det innebär för mig att ha dyslexi och dyskalkeli. Sedan fick jag höra att det inte fanns några andra antagningar, att jag skulle söka på samma villkor som alla andra. nbsp; Hon fortsätter:
–”Vi har många som söker vilket är jättekul för oss, men det är ju synd för sådana som dig”, sa studievägledaren. Det var det som var det jobbiga.

Sandra Hilbrand berättar att hon tyvärr är van vid den typen av kommentarer från personer som hon menar inte tar hennes diagnoser på allvar.
– Men att jag får ett sådant bemötande på ett universitet hade jag inte räknat med. Om mitt funktionshinder var synligt hade studievägledaren aldrig sagt så. nbsp;

Hur hade du velat bli bemött?
– Jag hade gärna sett ett mer vänligt beteende och att studievägledaren föreslagit liknande program eller kurser som påminner om den utbildning jag helst ville söka till, fast med lägre antagningspoäng. Eller att man tipsat mig om att det finns en samordnare för studenter med funktionshinder – att en sådan finns fick jag reda på först senare.

Sandra Hilbrand åkte upprörd tillbaka till Stockholm.
– Först var jag bara förbannad. Men sedan började det hela sjunka in och då blev jag istället sårad. Jag kände mig kränkt.

Hon satte sig vid datorn och skrev ett mejl till rektor där hon förklarade hur hon upplevde bemötandet. Mejlet märkte hon med rubriken
” Något som inte får hända”. nbsp;
– Jag skrev till rektor för att jag ville sätta ner foten – även om jag egentligen inte ska behöva göra det.

Ett par dagar senare fick Sandra Hilbrand ett svar från Eva Söderman – enhetschef vid Studentavdelningen – på uppdrag av rektor. Där beklagar man att bemötandet ”inte blev så bra som det borde” och att ”ambitionen är dock hela tiden att vi ska bli bättre. Vi tycker därför att det är väldigt bra att du hör av dig till oss”. Vidare ber man henne kontakta universitetet igen och boka ett nytt möte.

Så Sandra Hilbrand reste till Uppsala igen för att tala med en ny studievägledare, tillsammans med samordnaren för studenter med funktionshinder. Det mötet beskriver hon som ”jättebra”.
– Men om jag inte hade legat på och mejlat rektor – då hade mitt omdöme av Uppsala universitet grundat sig i det dåliga bemötandet jag fick allra först och då hade jag troligen inte valt att söka hit nästa år.

Den studievägledare som Sandra Hilbrand syftar på, säger till Ergo:
– Jag kände att hon var upprörd redan när hon kom in i mitt rum. nbsp; Det kändes som om hon ställde mig personligen till svars för hela antagningssystemet. Att jag skulle ha sagt ”sådana som du” har jag svårt att tro, det låter inte alls trevligt, säger studievägledaren, och fortsätter:
– Självklart har jag stor förståelse för Sandra Hilbrand och de svårigheter som hon har mött och möter och jag önskar att jag hade kunnat göra något för henne. Det är den drivkraften jag har i min profession. nbsp; Men tyvärr, detta samtal blev inte bra, vare sig för henne eller mig.

Karin Apelgren är avdelningschef vid Studentavdelningen. Hon säger att studievägledarna på universitetet får kontinuerlig utbildning i hur man bemöter studenter med funktionsnedsättningar.
– Universitetet har väldigt goda förutsättningar, så kunskapsmässigt bör studievägledarna kunna bemöta vilken student som helst på ett professionellt sätt. Det är djupt olyckligt när någon känner sig illa bemött, det ska inte få hända.

Finns det då någon möjlighet för Sandra Hilbrand och andra med funktionsnedsättningar att söka till universitetet på alternativa sätt? nbsp; Svaret är nej.
– Högskoleförordningen ger inte några öppning för personer med olika funktionshinder, alla söker och konkurrerar på samma villkor. Man ska ha fått tillräckligt stöd på gymnasiet för att ha möjlighet att uppnå samma kunskap nbsp; som de som inte har stöd, säger nbsp; Cecilia Marklund, enhetschef nbsp; vid Antagningsenheten.

Men alla har kanske inte fått tillräckligt med stöd tidigare, blir det inte orättvist då?
– Vi kan bara göra det som Högskoleförordningen ger oss rätt till, moraliska aspekter har vi ingen möjlighet att fundera på, även om vi skulle vilja.