Djur i bur

Djurförsök får bara användas om det inte finns några andra metoder för att uppnå forskningssyftet, om det kan minska lidandet för ett stort antal djur eller människor, samt om djuren inte utsätts för onödigt lidande. Trots denna strikta lagstiftning är djurförsöksfrågor kontroversiella, menar Karl-Gustav Jacobsson, universitetsveterinär på Uppsala universitet sedan 13 år tillbaka. Förtäckta hot mot forskare och personal som arbetar med försöksdjursverksamheten i Uppsala förekommer. Anläggningarna där djuren hålls är slutna för att förebygga att någon obehörig tar sig in, och många som arbetar med djuren har hemliga kontaktuppgifter, berättar han. Som universitetsveterinär är Karl-Gustav Jacobssons främsta uppgift att se till att djurskyddslagen efterlevs.
– Det betyder att jag rör mig på universitetets olika inrättningar som håller djur. Jag anstränger mig att se till att allt fungerar som det ska, säger han, och tillägger att han ser sig som ”djurens representant i alla lägen”.

Runt 8 000–9 000 djur hålls totalt i Uppsala universitetets olika inrättningar. Huvudsakligen rör det sig om möss. Men också råttor, kaniner och grisar finns här. Försöksdjursverksamheten är en stor apparat som involverar många personer, berättar Karl-Gustav Jacobsson. Den så kallade servicenheten, som består av djurtekniker, laboratorietekniker, forskningsledare och forskare, ser till att den fysiska miljön och den dagliga driften fungerar: att djuren får mat, att vatten byts och att det görs rent i burar. Karl-Gustav Jacobsson har i sin tur ett övervakande öga på driften.
– Jag är också mån om att ha en bra dialog med alla som arbetar med djuren. Det händer att vi får in smittor bland dem. Det är då ett konkret problem som vi måste lösa gemensamt. nbsp; nbsp;

Som universitetsveterinär går Karl-Gustav Jacobsson igenom och kommenterar alla de ansökningar från forskare som vill utöva djurförsök – innan de skickas vidare till den etiska försöksdjursnämnden som slutgiltigt avgör om forskaren beviljas tillstånd. Att den så kallade avbrytningspunkten är definierad är något Karl-Gustav Jacobsson tittar särskilt på. Den handlar bland annat om djurens smärta.
– När forskaren når svar tar försöket slut. Men om djuret mår sämre innan slutpunkten är det ohållbart att gå vidare eftersom lidandet då är mer än acceptabelt. Då måste man ha skrivit ner kriterier för avbrott av försöket, förklarar Karl-Gustav Jacobsson.
– En viktig parameter i bedömningen är viktutveckling. nbsp; Om djuret går ner mer än 10 procent i vikt kan det utgöra ett kriterium för avbrott av projektet, fortsätter han, och förklarar att det finns ett verktyg för detta: en bedömningsmall med poängsystem, där ett tiotal kriterier för omedelbar avbrytning av försök räknas upp.

En annan viktig punkt Karl-Gustav Jacobsson uppmärksammar är att forskaren har förklarat varför det inte går att använda andra metoder än djurförsök.
– Tio av tio forskare svarar att de måste ha hela kroppens samverkande organ. På grund av komplexiteten går det inte att använda enskild odlad cellkultur. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;

När så Karl-Gustav Jacobson har haft en dialog med forskaren sänder denne in ansökan till Uppsala djurförsöksetiska nämnd. Den utgörs av en ordförande med domarerfarenhet och tolv ledamöter med varsin ersättare. Hälften av ledamöterna är djurhuspersonal och forskare med erfarenhet av djurförsök. Den andra hälften utgörs av lekmän, varav fyra är politiker och två representerar djurskyddsorganisationer. Ungefär 300 ansökningar behandlar nämnden årligen. Cirka 16-20 av dessa avslås. Varför i princip alla ansökningar beviljas kommenterar Erik Göransson, ordförande i nämnden:
– Över nittiofem procent av ansökningarna har modifierats innan de tas upp för beslut i nämnden. Vi har olika beredningsgrupper som tar kontakt med forskarna för att få förtydliganden av vad som ska göras i försöket – innan vi beslutar om tillstånd. nbsp;

Finns det någon gräns för hur många gånger forskaren har möjlighet att korrigera uppgifter i ansökan?
– Nej. Men om det är osäkert hur det kan gå för djuren kan det hända att forskaren endast får tillstånd att göra en pilotstudie på ett mindre antal djur. Därefter får han eller hon redovisa resultatet i en ny ansökan.

Från och med årsskiftet trädde en ny djurskyddslagstiftning i kraft. För en forskare kostar det i normalfallet 6 000 kronor att ansöka om djurförsök, tidigare var en ansökan gratis. Karin Forsberg Nilsson har varit med och arbetat fram de nya direktiven som gäller för hela EU. Hon är ordförande i Vetenskapsrådets expertgrupp för försöksdjursvetenskap, och stamcellsforskare vid Uppsala universitet. Någon större skillnad för svenska forskare blir det inte, däremot för forskare i andra europeiska länder, summerar hon.
– I Sverige har vi haft etisk prövning av djurförsök som ett lagkrav sedan 1970-talet. Det är inget nytt för oss. Och ansökningarna har alltid vart tillgängliga för allmänheten i och med offentlighetsprincipen. Men den här öppenheten är helt ny för många länder, vilket har varit en hetsig fråga. nbsp;

En viktig förändring, berättar Karin Forsberg Nilsson, är att alla som ska arbeta med djurförsök måste ha gått en kurs i försöksdjurvetenskap för att få tillträde till djuravdelningen. Tidigare kunde forskaren, vid en övergångsperiod, jobba under en utbildad handledare.
– Det är en utmaning för universiteten att leva upp till den snabba utbildningstakten. Men det får man ta hand om, det är inget att klaga på. nbsp;

En kritik som brukar framföras är att djurförsök har begränsat värde – djur är inte tillförlitliga modeller för människan?
– En människa och mus har liknande genuppsättningar. Men självklart går det inte att överföra ett musförsök rakt in i en människa. Det är därför kraven för att registrera nya läkemedel är att de ska testas på minst två djursorter. Steget efter mus och råtta är ofta hund eller gris.

Expertgruppen för försöksdjursvetenskap, som utöver Karin Forsberg Nilsson, består av andra representanter från landets ledande universitet inom medicin- och naturvetenskapsforskning, har en rådgivande och beredande roll till Vetenskapsrådet – som finansierar Sveriges forskning. nbsp; nbsp;
–Det finns så mycket starka åsikter när det gäller försöksdjur. Det väcker engagemang och då är det viktigt att det finns en nationell arena att diskutera sådana saker på. Vi ska vara forskarsamhällets forum för att diskutera försöksdjurfrågor ur ett övergripande perspektiv.

Seminarier om djurförsök ordnar expertgruppen årligen. Karin Forsberg Nilsson har själv medverkat i debatter i tv och radio där hon diskuterat med olika djurrättsorganisationer. Opinion är viktigt, menar hon.
– Det får absolut inte upplevas som att universitetsvärlden eller någon annan lägger locket på, för det gör vi inte, säger hon. nbsp; nbsp;

”Forskare vill inte låta bli att utföra djurförsök, trots att de kan undvika det”. Det är ett påstående Karin Forsberg Nilsson brukar få bemöta i diskussion med personer som är engagerade i djurrättsfrågor.
– Det är ett vanligt missförstånd. Forskare får inte använda djur om det finns djurfria metoder. Dessutom är det komplicerat och dyrt att jobba med försöksdjur. Det används bara när det inte finns någon annan metod tillgänglig.

När finns inga andra metoder?
– Du kan inte skapa ett immunsystem i en cellodlingsskål. Du kan testa vilken effekt en kemisk substans, som ska bli ett läkemedel, har på en specifik cellsort. Men du har ingen aning om hur den samverkar med vävnader och organsystem i en cellodlingsskål. nbsp; nbsp;

Andra missuppfattningar, fortsätter Karin Forsberg Nilsson, är att en bortsprungen katt kan hamna i ett laboratorium, och att sminkprodukter testas på djur. nbsp;
–Alla försöksdjur, med enstaka undantag, är destinationsuppfödda, vilket innebär att de föds upp för att forskas på. Sedan 2004 har det varit förbjudet att testa kosmetika på djur i Sverige.

Att man redan idag skulle kunna ersätta djurförsök med djurfria metoder anser Karin Forsberg Nilsson också vara ett missförstånd.
– Jag kan inte se att det går inom en överskådlig framtid, även om man skulle satsa hur mycket pengar som helst på alternativ forskning. Då skulle vi redan idag få sluta utveckla och testa medicinska behandlingsmetoder och läkemedel. nbsp;

Däremot, tillägger hon, har stamcellsforskningen öppnat nya möjligheter som reducerar antalet försöksdjur.
–Vi pratar om mänskliga celler, hur forskare lyckats få dessa att mogna i cellskålar och bli något som liknar stamceller. Det kommer nog aldrig att ersätta djurförsöken helt, men det blir ett filtreringssteg – mängden djur i ett projekt kommer att minska. Det är en spännande och rolig utveckling.