Mer skyldig min egen art

Första gången jag behövde fundera på frågan ´är det värt det? ´var när jag doktorerade och undervisade veterinärstudenter i biokemi. Vi var då tvungna att avliva några råttor för varje kull med studenter så att de skulle kunna ta fram leverceller och göra försök på. En veterinär som ska behandla och bota djur behöver ha färdigheter som inte går att lära sig på papper. Så för att ha chans att bota många djur måste man kanske offra några, resonerade jag. Och jag äter kött. Djur föds upp för att jag ska äta dem. För mig är det inte så mycket värre att man föder upp råttor, avlivar dem på skonsamt sätt, tar ut deras organ och lär sig något viktigt av det. Men man måste ha funderat innan.

Behövs det nya mediciner, behöver vi förstås sjukdomsmekanismer? Är det då befogat att vi skapar begränsat lidande hos andra djur för vår förtjänst? Det är det som man får fundera på om man ska göra djurförsök. Jag tänker så. Jag tycker att förtjänsterna överväger. Samtidigt ska man självklart minska lidandet så mycket som det går och inte göra onödiga försök. Det som gör att djurförsök behövs är att det finns etiska krav och lagstiftning som säger att du inte får testa exempelvis nya läkemedel på människor – utan att dessa först har testats på djur. nbsp;

Jag tycker att man bör göra skillnad på människor och andra djur. Jag tycker att människor är mer värda än andra. Den åsikten kan upplevas provocerande, men då undrar jag, var går gränsen? Bakterier är levande organismer. Känner vi något känslomässigt varje gång vi tvättar händerna och dödar dessa? Har vi några problem med att slå ihjäl myggor? Jag menar att det på något sätt är ohållbart att tänka så. Jag är mer skyldig min egen art än andra arter. Ett extremt exempel: Om vilken människa som helst ställs inför valet att rädda en hund eller en annan människa från en eldsvåda, så tror jag inte att man väljer att rädda hunden. Därmed inte sagt att jag är hjärtlös mot andra arter, det handlar inte om det.

Idag jobbar jag med att utveckla diagnostiska läkemedel. De används inte för att bota sjukdomar, utan för att spåra dem. De molekyler och radioaktiva substanser vi arbetar med är tänkta att så småningom användas i människa för att antingen mäta effekten av läkemedel, eller för att spåra allvarliga sjukdomar på ett tidigt stadium, för att kunna ge bästa möjliga behandling. Vi forskar på möss, men vi använder också många djurfria metoder – nbsp; provrörsmodeller. nbsp; Sedan har vi det mest kontroversiella: försök på primater. Jag visste inte att man gjorde försök på apor när jag började jobba. Men när det blev tal om att jag skulle vara med i de försöken fick jag fundera igen: Är det befogat? Är den kunskap man får förenlig med det möjliga lidande man skapar? Enligt oss och den etiska nämnden ansågs det vara befogat att undersöka huruvida de här substanserna – som är tänkt att användas i människa i nästa steg – beter sig i det mest människolika djuret som finns. Primater är det sista steget innan applikation på människa. Men det är väldigt sällan sådana försök görs eftersom det bara är substanser som gjort bra ifrån sig i provrörsmodeller nbsp; och i gnagare som nbsp; – efter noggrann bedömning –testas på aporna.

Hur går ett sådant försök då till? Först krävs ett tillstånd som godkänts av etiska nämnden, som beskriver ändamålet och genomförandet av försöket. Ett par veckor innan försöket utarbetar vi ettprotokoll som vi följer stenhårt. Där står hur undersökningen ska gå till minut för minut. Krabbmakakerna som vi använder hålls på Smittskyddsinstitutet i Solna. De körs hit i bil nersövda under ständig övervakning av en skötare. När apan, det är alltid en enda, anländer till Uppsala kopplar vi in den till en respirator som sköter andningen – en förebyggande åtgärd. Gasanestesi används – det har visat sig vara det mest skonsamma sättet att söva människor och djur på – det går ganska snabbt ut ur kroppen. Vi använder en likadan respirator som man använder till barn. Apan väger lika mycket som ett litet barn, sju kilo. Vi övervakar kontinuerligt alla viktiga fysiologiska parametrar.

När vi sedan gör undersökningen injicerar vi den radioaktivt märkta substansen för att se var och hur den tas upp i apan. Apan måste vara sövd hela tiden – försöket går inte att genomföra om den inte ligger still. Undersökningen tar 90 minuter, oftast gör vi ett par åt gången för att se om resultatet är reproducerbart, att det inte bara rör sig om slumpen. När vi är klara väcks apan genom att ta bort gasanestesin.

När apan mår bra – när den kan sitta upp utan hjälp och när personal undersökt syremättnad, temperatur, andning och hjärta – nbsp; sätts den åter i sin bur och skjutsas tillbaka till Stockholm. Det mest riskfyllda med detta försök är inte substanserna som injiceras, utan sövningen – precis som den utgör en risk för människor som sövs inför opereration. Men varför försöken bedöms skapa ”måttligt lidande” på svårhetsgraden som fylls i i ansökan till etiska nämnden, har att göra med att vi återanvänder aporna. De väcks upp från anestesin och sövs sedan ner igen för nya tester längre fram. Detta för att spara in på mängden djur. Flera av de spårmolekyler som har testats på primater i Uppsala används idag i sjukvården. Sådant känns bra.

Apförsöken har kritiserats i medier. Smittskyddsinstitutet har bland annat anklagats för att inte ha tillräckligt stimulerande lokaler för aporna. Jag själv har fått mejl från djurrättsaktivister som uppmanade mig att ”sluta plåga apor”. Jag har också blivit uthängd på nätet. Jag gjorde mig av med min privata mobiltelefon och har numera endast en jobbtelefon.

Men jag tycker det är viktigt och nödvändigt med diskussion. Människor har rätt att ha sin åsikt och jag tycker att det ska vara högt i tak. Det är bra att det finns människor som engagerar sig för att förändra världen till något bättre. Utan diskussion skulle vi inte ha en djurskyddslag som utvecklats till det bättre genom åren. nbsp;

Berättat för: Ida Nordenhem /red@ergo.us.uu.se