Osynlig mobbning på universitetet

Max har alltid varit en sådan som gillar att tänka utanför boxen. Det viktigaste är att lära sig saker, inte hur man lär sig. Så har han resonerat under utbildningsprogrammets första år. Det är inget som någonsin varit ett problem – tvärtom upplever han att hans ifrågasättande och nytänkande sätt uppmuntrats av lärare och kursare. Men för ett år sedan började Max en ny kurs där hans sätt inte uppskattades. nbsp; nbsp;
– Jag passade inte in i lärarens mall av hur en student ska vara. Min personlighetstyp fungerade inte, säger han. nbsp; nbsp;

Det började med inlämningsuppgifterna. Max fick tillbaka samtliga med ett underkänt, följt av en kort motivering som, enligt Max, inte tydligt förklarade varför han gjort fel, utan kort och gott att det var fel.
– Jag tycke att jag hade löst uppgiften korrekt redan första gången. Nu kunde det hända att jag fick lämna in samma uppgift upprepade tillfällen för att ens få godkänt av läraren. Jag var inte van vid det, säger Max, som tidigare känt sig sedd och fått bra betyg.
– Nu dög inte längre något av det jag gjorde.

Lärarens perspektiv gällde hela tiden, poängterar Max.
– Han intresserade sig inte ett dugg för min syn på lärande och ansträngde sig heller inte för att ta reda på om jag lärt mig själva poängen med uppgiften. I stället för att underkänna mig rakt av borde han ha frågat: ”hur tänker du att du har löst den här uppgiften?”.

Halva terminen gick och situationen förbättrades inte. Max fick fortsätta att lämna in uppgift på uppgift ett par gånger innan han fick godkänt – trots att han ansåg sig ha gjort rätt från början. nbsp;
– Jag fick jobba hårdare än alla andra. Det kändes inte rättvist.

Vid ett tillfälle fick Max en annan lärare att gå i god för honom. Även denna gång gällde det en inlämningsuppgift.
– Jag var riktigt nöjd med mitt arbete och bad en lärare jag har förtroende för att titta på det jag åstadkommit. Han tyckte det var mycket bra, vilket han också sa till läraren. Den gången fick jag godkänt utan omarbetning.

Men nästa gång fick Max återigen underkänt på sitt inlämnade arbete. Han bytte taktik och ansträngde sig för att skriva uppgifterna på det sätt han trodde att läraren önskade. Men inte heller då fick han godkänt vid första inlämningen. Till skillnad från sina kursare fick han aldrig någon positiv feedback från läraren.
– Mina klasskompisar kunde berömma mig för min insats, men från läraren fick jag bara höra vilka fel jag gjort, säger Max.
– Lägger man ner mycket tid på en uppgift är det snudd på omöjligt för läraren att inte lyckas hitta en endaste positiv sak.

Här någonstans började Max känna sig mobbad.
– Att systematiskt få negativa skriftliga och muntliga omdömen, att aldrig få höra att något du gör är positivt, samt bristande information om vad du egentligen gör för fel… Allt det här tillsammans gjorde att jag kände mig mobbad.

Max tror inte att läraren avsiktligt menade illa. nbsp; nbsp;
– Han tänkte för smalt och såg mig nog som en jobbig en. Men att konsekvensen av detta blir mobbning är inte okej.

Max sökte inte stöd hos någon och talade aldrig med läraren om hur han kände.
–Jag upplevde att han inte ville mig väl, att han inte ville diskutera med mig. Då blir inte jag intresserad av att ta kontakt själv.

Kunde du ha gjort något annorlunda?
– Jag hade full närvaro på föreläsningarna, la ner tid på studierna och lämnande in uppgifter i tid. Jag tog ansvar för mina studier. Men läraren har ett huvudansvar eftersom den ska leda undervisningen på ett sådant sätt att så många som möjligt passar in.

Max tror att många studenter har liknande erfarenheter. nbsp; nbsp;
– Men man tänker kanske inte på det som mobbning, utan översätter det till någonting annat, börjar han.
– Många har en färdig bild av vad mobbing är och var det förekommer – i grundskolan. Det är synd. För då håller man inte riktigt ögonen öppna när det inträffar på andra platser.

*Max heter egentligen någonting nbsp; annat.