Ergo frågar om sångböcker

Yasmin Hussein, S-student och tidigare vice ordförande för Uppsala studentkår.

1. Ja, det har hänt ett antal gånger. Jag minns tyvärr inte sångernas namn men vet om att de anspelade sexism och homofobi. Jag gjorde inget eftersom det för mig tog tid att förstå det underliggande budskapet. Många gör det tyvärr inte.

2. Det handlar inte bara om rätt och fel ur ett moraliskt perspektiv utan om att ha en miljö som gör att människor känner sig välkomna. De som anser att det är ”oskyldigt” att sjunga så måste fråga sig för vem det är oskyldigt? För den drabbade eller för de som inte ser vilken skada det gör?

3. Det handlar inte om att bränna upp böcker eller bannlysa texter. Sångerna kommer finnas kvar för allmän beskådan och exempelvis forskning – däremot bör sångböcker som används regelbundet inte ha innehåll som gör att alla inte känner sig välkomna. Miljöer där studenter umgås ska inte vara förbehållet vissa grupper. För vi måste se det som berikande för studentkulturen om alla kan umgås på lika villor.

nbsp;

Fredrik Sixtensson, ordförande för Kuratorskonventet, nationernas samarbetsorgan

1. Ja, det händer. Ju informellare och mindre städad tillställning, desto mer.
Det är framför allt viss sexism och alkoholhets som förekommer. Rasism är oerhört mycket känsligare. Även om det kan förekomma saker som är på gränsen även där brukar folk i omgivningen också reagera kraftigare på det.

Jag kommer inte ihåg särskilda verser, men det har hänt att folk spontant satt igång hejaklacksramsor av typen ”supa och knulla” eller skriker könsord och liknande. När jag var yngre kunde jag själv hålla på så utan att problematisera det alls (”äh, det fattar väl folk att det är på skämt”) men mitt perspektiv har ändrats i och med att jag blivit äldre och mer lyhörd. Sen jag blev 1Q på min hemnation och fått ansvar har jag faktiskt skällt ut folk när det har förekommit så att säga på mitt pass. Jag kan dra mig till minnes åtminstone tre skilda tillfällen då jag gjort det. Folk brukar faktiskt inte bråka om det då, utan brukar skämmas, vilket är ett sundhetstecken

2. Sammanhanget är för viktigt för att något ska kunna avfärdas som kategoriskt fel (även om vissa sånger har få sammanhang de är rätt i). Över huvud taget spelar saker som avsändare och mottagare den avgjort största rollen, liksom deras relation till föremålet för sången eller skämtet.
Den enklaste och bästa utgångspunkten är att alla ska ha trevligt på en fest. Om man gör folk upprörda och arga på grund av vissa sångval så har man ju misslyckats. Så enkelt är det. Och om man funderar i förväg på om något är lämpligt eller inte är det antagligen det senare.

3. Jag upplever att ju bättre sånger är, desto mer kommer man också att ha överseende med otidsenligheter: Bellmansk alkoholromantik kommer antagligen att finnas kvar mycket längre än alkoholhets till tonerna av Seven Nation Army, även om man också förutsättningslöst bör ompröva Bellman då och då. Poängen är väl som jag sa: sånger sjunger man ihop för att ha trevligt. Har folk som ingår i denna gemenskap åsikten att vissa sånger aktivt förstör deras trevnad så är det väl ingen större förlust att sortera ut den. Det har skett många gånger genom historien och kommer att ske många gånger till.

nbsp;

Fanny Isaksson Lantto, vice ordförande för Genusföreningen Uppsala universitet.

1. Ja, det är väldigt vanligt. Jag har valt att inte sjunga dessa verser och att faktiskt inte gå på så många av dessa gasquer. Jag tycker inte att de traditionsenliga gasquerna är så roliga. Jag har full respekt för personer som uppskattar dessa och väljer att gå på dem, däremot respekterar jag inte att de kränkande sångtexterna fortsätter att användas. Sen är hela formatet heteronormativt, och passar inte alla. Inte bara det uppenbara med klädkod och bordsplacering, men även sångerna där endast kvinnor ska sjunga vissa delar och män andra. Det reproducerar heteronormativa ideal och bibehåller därmed normen. De rasistiska och sexistiska texterna spär på dessa samhälleliga strukturer och upprätthåller dem. När det kopplas till sammanhang som gasquer, som ska vara roliga och trevliga för folk att gå på, tror jag att folk i allmänhet tycker att det är svårt och obekvämt att säga ifrån där och då.
I Genusföreningen har vi valt att ha en egen sittning där vi bryter upp dessa traditioner. Vi valde att skriva egna sångtexter för att slippa de heteronormativa, sexistiska och rasistiska sångtexter som är vanliga i gasquesammanhang. Vår första gasque var väldigt uppskattad och detta kommer vi att fortsätta med. Vi vet att det är fler som följer med på tåget mot gamla konventioner och många som är trötta på de ideal som förmedlas i andra sångböcker.

2 Definitivt inte. Det är fel på så många plan. Att sjunga om våld mot kvinnor, kvinnoförnedring, stereotypa genusroller och rasism är självklart inte acceptabelt. Att koppla detta till sammanhang som gasquer, som ska vara någonting roligt, är att legitimera våld, diskriminering och rasism. Jag tror att många inte tänker så, men i förlängningen så är det vad som sker. Vi lever i ett samhälle och en värld av sexistiska och rasistiska strukturer. Det är alltifrån det “lilla” som dessa enskilda sångtexter, till faktiska hot och våld som upprätthåller det. Jag tror att det är lättare att förstå detta om man ser helheten och sätter det i perspektiv.
Gällande svärmorsången så reflekterar den en kultur där mäns våld mot kvinnor sker med dödlig utgång på daglig basis. Den kanske kan tänkas oskyldig, men är det verkligen kul att sjunga om det? Det tycker inte jag.
Exempel nummer två är kvinnoförnedrande samt stereotypiserande då fortsättningen på den sången handlar om att män ska dricka alkohol, vilket då anses “rejält” till skillnad från läsk som är för kvinnor, eller ja “kärringar”. Den särskiljer därmed män och kvinnor och talar om vad som förväntas av respektive.
Det sista exemplet är ren och skär rasism. Det är sjukt att dessa sånger finns kvar. Jag tycker nationerna i Uppsala och alla andra instanser som använder dessa borde skämmas. Det går inte att ha kvar sångerna och hela tiden luta sig tillbaka på “traditioner”. Det är ju uppenbart att det är kränkande.

3. Det är bra och fullkomligt nödvändigt. Jag skulle knappast kalla det för ”förlorad sångskatt” då dessa uppenbarligen förnedrar och kränker personer. De är inte värda att ha kvar för att vissa människor ska kunna sjunga dessa vid enstaka tillfällen på bekostnad av andra. I förlängningen bidrar det till en bättre gasquekultur och har även en påverkan på samhället då personer börjar reflektera över det.
De rasistiska ”skämten” sker på bekostnad av rasifierade personer likväl som de sexistiska skämten sker på bekostnad av kvinnor. Dessa två grupper är i en underordnad maktposition. Det är väldigt ohärliga och begränsande mansideal som visas i sångerna som inte kan vara särskilt roliga för många att identifiera sig med. Således upprätthålls maktstrukturer. Som jag sa tidigare så är det allt ifrån det lilla till det stora som är en del i samhälleliga strukturer. Därför är det ett steg i rätt riktning att revidera sångböckerna för att inkludera alla och få personer att känna sig välkomna snarare än diskriminerade.
Jag tror att det behövs en revidering av samtliga sångböcker eller fullständigt utbyte av dem.

nbsp;

Fler röster om sångkulturen

”I Uppsalas nationsvärld är det inte särskilt vanligt att man sjunger politiskt inkorrekta sånger under officiella sittningar, det händer mest på interna fester. Det finns en del sånger som sjungs som inte finns i sångböckerna, men sett till mina erfarenheter från min nation skulle jag säga att det mycket handlar om extraverser på rumsrena sånger. Som du hör är det stora skillnader mellan den sångkultur en utomstående person som går på en officiell gasque och den som en initierad och engagerad nationsmedlem får ta del av.
Jag vet att många är obekväma med tanken på att skapa dålig stämning eller bli utpekade som PK-nissar och därför låter bli. Det är synd. Jag finner det väldigt märkligt att studenter idag tycker sig ha mandat att sjunga rasistiska och sexistiska visor. Det tyder på en sunkig och elitistisk ”jag vet egentligen bättre, så därför kan jag sjunga såhär”-inställning.
Jag tror att den inställningen i kombination med bilden av studenter som en grupp människor som står utanför alla konventioner och bara rumlar runt kan ligga till grund för tankesättet att ’det är ju bara på skämt’”.

– Nationsaktiv student

”Som nästan alltid den ende icke-vite personen och den ende asiaten på sociala tillställningar, middagar och gasquer i nations- och studentmiljön i Uppsala på 1990-talet, kändes det alltid så förnedrande och även skamset att behöva sjunga sånger med texter som ’gul är kinesen’ tillsammans med alla vita studenter. Det kändes just särskilt jobbigt då jag, såsom alla människor, ville tillhöra gruppen och vara en del i gemenskapen – men just sådana versrader gjorde att jag påmindes om att jag inte riktigt räknades. Sådana sånger skrevs ju en gång i tiden när det inte fanns några minoriteter i studentvärlden i Uppsala, och de var dessutom nedsättande redan då, men särskilt idag i en tid när Sverige präglas alltmer av mångfald så fungerar det helt enkelt inte längre att använda dem.”

– Tobias Hübinette, pluggade i Uppsla på 1990-talet, idag docent i interkulturell pedagogik och forskare vid Mångkulturellt centrum och lärare vid Södertörns högskola.