Kontroversiell kärnkraftsfilm på Ångströms

”En stor lögn” kallade Robert F. Kennedy junior Robert Stones dokumentär som tydligt tar ställning för kärnkraft. Åsikterna är många om den uppmärksammade filmen; och kanske inte minst för att regissören, när han slog igenom i slutet av 1980-talet, var aktiv motståndare till kärnkraft.

Stone turnerar just nu runt om i Europa med filmen för att besöka olika universitet. På måndagen var han inbjuden till Ångströmslaboratoriet för paneldebatt och filmvisning. nbsp;

Mattias Lantz, en av initiativtagarna till visningen och forskare på avdelningen för tillämpad kärnfysik, ville med kvällen lyfta debatten om kärnkraft.
– Det finns de vid universitetet som tycker att vi håller på med ond forskning och att vi är köpta av industrin, säger Mattias Lantz, som även sitter med i analysgruppen KSU (Kärnkraftsäkerhet och utbildning) – knuten till kraftindustrin.
– Jag tycker filmen är ödmjuk, och visar att diskussionen kring kärnkraft inte behöver vara svart eller vit. Så är det också för oss som jobbar med det här. Att vi visar filmen betyder inte per definition att alla på avdelningen är bekväma med det.

Regissören Robert Stone fick efter visningen svara på några frågor om filmen. Vad som fick honom att ändra åsikt i kärnkraftsfrågan började med en dokumentär han gjorde för några år sedan om miljörörelsens historia.
– När jag tog en öl med människor jag intervjuat, politiker och aktivister, och frågade vad de trodde om framtiden svarade alla att vi var dömda. Som far till två barn tyckte jag det var obehagligt att de utåt sett var positiva till bland annat vindkraft, men negativa privat.

Han påpekade att kärnkraft inte är svaret på allt, men att han inte heller tror att det går att ersätta fossila bränslen utan att använda kärnkraftsverk.

”Nej” var svaret på frågan om Robert Stone ångrade sina tidigare filmer, där han bland annat tar ställning mot kärnvapen. Han menade att kärnkraft och kärnvapen är två olika saker. Men att det senare kan vara en förklaring till att många i hans generation, som vuxit upp under kalla kriget, blivit motståndare till kärnkraft.

I paneldebatten, där även publiken fick svara på frågor med hjälp av mentometerknappar, uttryckte Carl Hellesen, forskare vid avdelningen för tillämpad fysik, sina komplimanger till Robert Stone.
– Jag är glad för att filmen lyfter energifrågan till global nivå. I Sverige handlar det ofta bara om vad vi kan göra för att skippa energi som kärnkraft, samtidigt som stora delar av världen inte har energi.

Neil Powell, föreståndare på Centrum för hållbar utveckling, kände sig till viss del provocerad av filmen eftersom fokus lades på energiperspektivet och kärnkraftens fördelar för miljön, som i det här fallet gällde koldioxidutsläpp.
– Det är en väldigt liten del av miljön. Man måste ta hänsyn till mer, säger Neil Powell.

Robert Stone menade i sin tur att energin leder till utveckling överlag.
– Energi är en nyckelgrej. En kyl eller diskmaskin kan lyfta kvinnor i energifattiga länder.

Neil Powell frågade sig huruvida den energiförbrukning vi använder i dag är något alla borde eftersträva?

En i publiken tyckte regissören missat flera viktiga aspekter:
– I Tyskland tror de att de 2050 ska kunna klara sig på förnybara resurser, men det är ingenting du nämner. Jag tycker det är anmärkningsvärt att du inte tittar på de sidorna och endast tacklar de dåliga argumenten mot.

Robert Stone:
– Jag hade respekterat Tyskland om de valt att lägga ner kolkraftverken, som orsakar mer förorening än vad kärnkraft gör. I stället bygger de nya.

Han jämförde, som i filmen, med Frankrike.
– I Frankrike har man valt att satsa på kärnkraft och där har man i dag renare luft än i Tyskland. Jag tror inte Tyskland kommer längre bara genom att lägga ner kärnkraften. Vi får se vad som händer.