Gränslös passion

Vad innebär det att ha ett ihåligt hjärta? En gymnasieklass i franska Lille ska tolka ett citat ur Pierre de Marivaux klassiska kärleksskildring ”Männen kring Marianne”. Det är en av de inledande scenerna i Abdelatif Kechiches senaste film ”Blå är den varmaste färgen”. I klassrummet sitter bland andra sjuttonåriga Adèle (Adèle Exarchopoulos).

Scenen är emblematisk. Vi kommer under nära tre laddade timmar att se håligheten i Adèles inre fyllas och tömmas. Hon kommer från en arbetarfamilj, älskar att läsa, vill bli förskolelärare. En skolkamrat förälskar sig i henne, han fyller inte tomrummet och Adèle gör snabbt slut. Men på stan har hon sett en tjej med blått hår som börjar hemsöka hennes drömmar, snart träffas de. nbsp;
Emma (Léa Seydoux) är några år äldre och konststuderande. Deras passion blir gränslös. Snart är de ett etablerat par, i alla fall i Emmas frisinnade kretsar. För Adèle är det inte lika lätt att komma ut, varken hos föräldrarna eller på den skola där hon börjar arbeta.

Men det är inte för klasskildringen och den kultursociologiska skärpan Kechiches film har uppmärksammats. Det är för de högst explicita kärleksscenerna. Precis som i ”Svart Venus” häromåret drar han sig inte för att iscensätta med en nästan plågsamt noggrannhet. Den gången handlade det om hur en afrikansk kvinna förnedrades i kolonialtidens utställningskultur. Med sin visuella tematik gjordes dess långdragna skildringar av hur svartheten blir spektakel kanske befogade, vi fick bara se vad också 1800-talets vita åskådare såg. En mer tveksam bieffekt var att scenerna samtidigt gav den koloniala blicken ett nytt (film)liv. nbsp; nbsp;

Här finns inga sådana åskådarorienterade motiv. Istället visas intimitet av ett slag som ingen annan har tillträde till. Det är naturligtvis dubbelt: Å ena sidan en estetiskt fulländad sensualism som fördjupar kärlekshistorien och kontrasterar samvaron med Emma mot den avspisade pojkvännen. Å andra sidan kanske en än mer oundviklig bieffekt än i ”Svart Venus” – den manliga blicken bjuds en spektakulär tjuvtitt?
Det är en bedömningsfråga om det är så, och i vilken mån det i så fall underminerar berättelsen. Kechiches estetik är ju alltid lika precis och utforskande. Hellre än kärleksscenerna minns jag efter filmen den första timmens skildring av Adèles tonåriga vilsenhet. Hennes oroliga ständigt sökande blick, vars blickfång vi skickligt undanhålls. Först när Emma träder in i handlingen ser vi åskådare vad Adèle ser. Jag minns också de outhärdliga scenerna i avslutningen. Nu är den övergivna Adèles blick tom, den har slutat söka och se. nbsp;