Arkivet: Uppsala by Christmas

På måndag infaller tjugondag Knut och med det säger vi adjö till julgran och julpynt nbsp; – för den här gången.

Vad passar då inte bättre än att summera julen? Eller, i det här fallet summera julen så som den såg ut för femtio år sedan.

I Ergo nummer 1/1964 skriver signaturen Barran om sin jul i Uppsala. Vi får veta att ljusen i studentbostäderna blir allt färre i takt med att hans kursare lämnar stan. Kvar är en sorgsen student som får dras med försenade SJ-tåg och snöfria vinterdagar.

Var det bättre förr, eller kanske ingen skillnad alls? Döm själva.

***

UPPSALA BY CHRISTMAS

På dagen en vecka före julafton började snön att falla i stora, sorgligt blöta flingor och SJ:s tåg började bli försenade. Man hann alltså bli både kall och blöt om fötterna innan det äntligen fick halas fram medhavd näsduk för avvinkande av hemvändande vänner. Och när tåget äntligen gått, sisådär en två och en halv timme försenat, kunde man lugnt vända hem till skrivbordet och det som återstod av terminens studier. Man fick plötsligt så oväntat mycket tid över för studier – så mycket tid som man inte haft på hela terminen.

Julen segade sig närmare dag för dag. Ljusen i studentbostäderna blev allt färre. Till slut fanns det inga kvar. Alla husen låg svarta och öde. Man började känna sig riktigt övergiven. Inte ens telefonen visade tecken till liv. Dan före dan kändes otäckt enslig. Det ringde bara en gång. En felringning Och på sin lilla aftonpromenad fastnade man inte längre på en kopp te på minst fem ställen. Uppsala by Christmas, en ju i enslighet utan glada vänner.

Tre dar efter julafton började julkorten komma. Bland dem fanns också ett och annat glatt vykort som handlade om sol och snö och skidor. Då hade snön i Uppsala just lagom börjat smälta. Skidbyxorna som man tänkt inhandla för julklappspengarna blev inte längre så nödvändiga. Ett par sjöstövlar hade varit till större nytta.

På jakt efter dessa nyttiga fotbeklädnader mötte man en gammal skolkamrat, som man strängt taget inte hälsat på sen skoltiden. Oh, att äntligen se ett bekant ansikte Liksom födelsedagsbarnet kastar sig över rosen på tårtan kastade man sig över denna gamla, trevliga, lära, bussiga vän och berättade om sin ensamhet och leda. Och genom sin fantastiska listighet lyckades man bli bjuden på något nyårsparty.

Kring nyårsaftonens vinflaska visade det sig helt oväntat att man inte var alldeles ensam om att vara kvar i stan. Detta grymma öde delade man med riktigt många andra och lika olyckliga själar. Det tog en stund att vänja sig vid tanken på att det inte var riktigt lika synd om en som man lyckats inbilla sig. Efter det innehållet i vinflaskan och ett par andra flaskor krympt betydligt var man villig att erkänna att Uppsala by nyår inte var helt oävet. Åtminstone till nästa jul