Den moderna bönen

I min hemort Vetlanda anordnade pingstkyrkan under hösten tisdagsböner utanför kommunhuset. Med förhoppning om att förbättra kommunen och samhället gavs varje bön ett specifikt tema, till exempel unga arbetslösa, affärsidkare, industriledare och socialtjänst. Bön är en verksamhet som på riktigt kan förändra situationer, menade man. Det hela blev en kul grej som länkades runt på facebook bland mina barndomsvänner, som ett tecken på vilken knasig och naiv håla vi kom ifrån.

När jag berättar för bekanta att jag bott en höst i kloster med bön tre gånger om dagen får jag ofta frågan om jag tror på Gud, och jag blir alltid lika tveksam för hur jag ska svara. Som humaniorastudent har jag blivit allt mer medveten om hur stor betydelse omgivningen har för människors tro och värderingar. Jag har också lärt mig hur snabbt ideologier och beteenden normaliseras. Efter ett tag i klostret kändes det precis lika självklart att avge trosbekännelsen varje morgon, som det känns självklart bland mina nuvarande genuskursare att heterosexualitet är en konstruktion. nbsp;

Jag funderar inte längre på vad som är sant eller inte, men jag bryr mig om vilka förhållningssätt som kan bidra till att förbättra samhället och individers villkor. Att ifrågasätta heteronormen tror jag leder till förbättring. Att be till Gud?

På julaftonsnatten i Linköping tog jag en promenad genom centrum för att låta kroppen få en chans att ta hand om all julmat i magen. Inifrån domkyrkan hördes psalmsång. Jag insåg att det måste vara midnattsmässan, gick in, och blev visad en undanskymd plats i den fullsatta kyrkan. Så mycket folk tänkte jag, men så stilla. Så fridfullt – mitt i julfirandet. I sin predikan talade prästen om läget i Sydsudan, tiggarna på stan och den växande främlingsfientligheten i Sverige och Europa, och bad om kraft att kämpa för ett öppnare och varmare samhälle.

Jag tror inte att varken prästens bön eller Vetlanda pingstkyrkas böner i sig förändrar något till det bättre. Däremot tror jag tror att en fullsatt domkyrka som under en liten stund på julaftonsnatten tillsammans i lugn och ro kontemplerar över samhällets problem med hoppfullhet, kan vara just den korta stund som behövs för många att orka gå från tanke till handling. nbsp;

Om sådana stunder är vad det innebär att be, ja, då tror jag på Gud.