Kvinnligt dokumenterande för fred

I vanlig ordning är det Kvinnor för fred Uppsala, frilansregissören och fotografen Yasseman Tourang och forskningsingenjören och filmrecensenten Nils Bingefors som står bakom rodret för vad man väl nu kan kalla en årlig tradition? nbsp;
– Ja, det är en tradition nu, sammanlagt har vi visat 120 filmer så vi har ett bra arkiv. Det är ett viktigt och annorlunda inslag i Uppsalas kulturliv, säger Yasseman Tourang.

I år firar Sverige 200 år av fred, upplyser hon vidare, och festivalen har tagit samma tema. Bland annat visas Abbas Aminis ”De andlösa”, en film om andra generationens offer för kemiska bomber som visar på vilka långvariga effekter krig kan ha. Och i Ziska Szemes ”Jag och min näsa” följer vi innehållsinnehavarens jakt på sin identitet.

En annan akt under temat är filmen ”Micky badar”, som vann pris för bästa kortfilm på Cannes-festivalen 2010. Här får vi får följa med hundraåriga Micky på hennes dagliga simtur och höra henne berätta om sitt liv, om kärleken och om varför man lever. Regissören Frida Kempff tycker det är roligt att få medverka.
– Det känns jättekul, speciellt är det roligt eftersom Micky är en mycket fin förebild för kvinnor. nbsp;

Trots det prestigefyllda Cannes-priset är det de personliga responserna som värmer mest, menar Frida Kempff.
– Filmen tar upp döden, men jag har fått höra att många blir glada och hoppfulla när dem ser den. nbsp;

Det två dagar långa programbladet innehåller filmer från Iran, Sverige, Danmark och Afghanistan. Något som ger en unik möjlighet att se glimtar av livsförhållande och kulturmönster ur ett samhälle som vi annars bara har massmediernas version att går efter, tycker Yasseman Tourang.
– Det är ett fredsarbete i sig, säger hon.

Behöver man uppmärksamma kvinnliga regissörer?
– Kvinnliga regissörer, och dem som gör film om kvinnor är inte många men dem jobbar hårt och inte många tar dem på allvar. Så ja, Kvinnofilmsfestivalen behövs för att uppmuntra dessa.