Ett kårvalssystem för varje studenttyp
Få saker får adrenalinet att pumpa i kårpolitiken som debatter om valsystemet till fullmäktige. Argumenten är inte alltid helt sakliga, tonläget är uppskruvat och perspektivet är inte sällan kortsiktigt. Och ungefär så har det alltid varit.
Det är inte ett nytt fenomen. Tanken på att det rådande valsystemet skulle vara något korrupt och orepresentativt verkar lika gammalt som studentkåren själv. Möjligen säger det mindre om systemen i sig än om studenternas självbild. Det bästa sättet att förstå den är att se på hur studenternas representanter väljs.
När Uppsala universitet grundas saknas studentrepresentation. Samhället vilar på en fadersskapsmetafor; varje professor för inte bara sin egen utan också sina studenters talan, han representerar dem som en förälder – och rektorn själv är fader för hela universitetet. Studenten är omyndig. Han (för det var det alltid en han) är inte förmögen att föra sin egen talan utan ska läras upp av äldre professorer.
År 1849 grundar Uppsalas 13 studentnationer Uppsala studentkår. Ledamöterna i kårens högsta beslutande organ tillsätts genom val på respektive nation. Det här systemet är i bruk fram till 1960-talet. Genom kårens grundande uppstår en kanal för studenter att föra fram sin egen åsikt. Nationerna med sina traditioner, festligheter och punschrusiga 1800-talsnationalism fångar upp större delen av de få studenterna i Uppsala och garanterar en viss representativitet till studentkåren.
Någon revolutionär skara är det dock inte. Ända in på 1960-talet firar studentkåren både Gustav II Adolf och Karl XII med fackeltåg och uppvaktar årligen ärkebiskopen i Uppsala med lovtal. Det innebär inte att det saknas radikala krafter. Socialdemokratiska och liberala studentpolitiker tar sig fram i kåren, men varje radikal kåraktiv filtreras genom de traditionsbejakande nationerna och det sätter en prägel på vad som är möjligt att driva inom kårens ram.
Nationssystemet visar att studenterna är något speciellt, värda sin egen röst och skild från universitetslärarna. Men de är först och främst traditionsbejakande och patriotiska studenter vars företrädare i studentkåren väljs bland andra som kommer från samma område och nation som väljaren själv.“Fulla som kajor men med nationen på läpparna”, som en samtida skrev.
Antalet studenter i Uppsala växer snabbt under 1960- och 70-talet och nya samhällsklasser kommer in på universitetet. Nationerna som förut lyckats engagera de flesta förlorar nu sin representativitet. I en svärm av omröstningar och kompromisser går Uppsala studentkår över till ett listvalsystem liknade den svenska riksdagens. Valdeltagandet är ungefär 30 procent under 70-talet men sjunker sedan stadigt under 80-talet för att på 90-talet parkera sig runt 10 procent.
Listvalsystemet, där alla röstar på partier som ska företräda deras åsikter står för en annan typ av student. Det är 68-upprorets student. Man bränner studentmössor i Universitetsparken och har hätska diskussioner i fullmäktige om huruvida Uppsala studentkår ska skicka bistånd till Viet Cong i Vietnam. Studentrollen är samhällstillvänd, politiskt aktiv, aktivt tänkande, ofta protesterande och kritiserande. Det är åsikter som ska representeras – inte hemhörighet
På 1970-talet är det vänsterfalangen i studentkåren som vill demontera organisationen. Under en period håller man rent av på att lägga ned hela kåren då den anses vara en borgerlig institution. Men under 00-talet är det snarare borgerliga eller konservativa partier som “Nya Mösspartiet” eller “Halvera.nu” som vill minska kårens storlek.
Idag är det fortfarande listvalsystemet man använder sig av i Uppsala studentkår. Men tankar finns på ett annat, baserat på representanter efter utbildning. Vad innebär det för studenternas identitet?
Program blir vanligare. Studenter väljer i mindre utsträckning att läsa fria kurser (kanske för att de tröttnat på frågan ”vad blir man på det då”). Det är en arbetsmarknadsanpassning. På ett program ”blir man någonting”. Studietiden har fogats in i diskussionen om anställningsbarhet; man studerar för att få ett bra jobb.
Därmed ökar också kravet på kåren att hålla arbetsmarknadsdagar och andra typer av evenemang som kan slå bryggor till framtida jobb för medlemmarna. Dessutom är programstudenter lätta att organisera eftersom de behåller sina klasser över tid. De har programföreningar som anordnar sociala aktiviteter och driver olika frågor mot sina institutioner som rör utbildningen. Allt det är såklart utmärkt, men det är ett engagemang som ytterst bottnar i den egna studentgruppen, inte i en viss typ av övertygelse.
Att främst bli företrädd av någon som studerar samma sak är självklart viktigt om det är som civilingenjör eller översättare eller vad det månde vara som identiteten sitter. Den nya studenten är kanske inte den politiskt aktiva utan snarare en karriärsstudent.
