Sitt säkert genom Fyrisån

– Nu ska vi få lära oss hur vi inte trillar i vattnet, viskar Teresa Reinli till Jennifer Rosenius.

De båda civilingenjörsstudenterna har bänkat sig i Siegbahnssalen på Ångström som är så full att vissa tvingas sitta i trappan. Orsak: det är dags för den obligatoriska rännarutbildningen, som anordnas av Uppsala teknolog- och naturvetarkår. 120 flottar med lag om max fyra ska åka ut i knappa 10-gradiga Fyrisån på sista april, och då måste man förstås innan förvärva en del kunskap.

Varken Teresa Reinli eller Jennifer Rosenius har rännt tidigare, och heller inte stått som publik. Men visst har det hört talas om fenomenet. ”Skäckistorier” finns det gott om, berättar de.
– Folk som fastnat under flottar och inte kommer loss… börjar Jennifer Rosenius.
– ...och på youtube visas ju bara de allra värsta åkturerna fortsätter Teresa Reinli. Men många vill ju ramla i, det verkar ju vara halva grejen med forsränningen.

Men hur gör den som vill undvika kallsup i Fyrisån? Förutom att se till att flotten har en stadig botten får de blivande rännarna det viktiga rådet ”fira inte för tidigt ”, av dykaren Mattias Fredriksson. Något som han dock inser är lättare sagt än gjort:
– Studenterna har väntat sedan sju på morgonen på att få ränna, det står tiotusentals personer och tittar på, man får adrenalinpåslag, pulsen ökar, man klarar Kvarnfallet, blir alldeles exalterad och ställer sig upp och firar för snabbt. Då faller man lätt i, säger han som för femte året i rad kommer att jobba som dykare och ”rädda människor ur ån”, som han berättar att ungarna säger där hemma. nbsp;
– Det har liksom blivit tradition att jag hoppar i Fyrisån på sista april, säger han entusiastiskt.

Ett annat viktigt tips är att blöta ner våtdräkten innan start, så den håller värmen. Annars blir man snabbt väldigt kall, får rännarna veta.
– Gå i vattnet lite vid Eddaspången där alla startar, eller ta med en termos vatten och blöt ner er, säger Mattias Fredriksson.
Alternativ tre – ”kissa i den, Fyrisån är ju ändå så smutsig” – möttes av spridda fniss från de blivande rännarna. nbsp;

Omkring tjugo ytbärgare finns längs Fyrisån under forsränningen, utplacerade längst kanterna, redo att hoppa i.
– Vi får verkligen se allt från första parkett. Det är en speciell känsla, säger dykaren Daniel Olsson, som kommer att jobba sin tredje forsränning. nbsp;

Runt tjugo procent av rännarna brukar hamna i vattnet, uppskattar de. Nästan alltid vid Kvarnfallet. nbsp; Dykarnas uppgift: få upp studenterna på flotten igen. Att det ”är kört” om man ramlar i är ett envist rykte som alltså inte stämmer, menar de:
– Vi tar inte upp er på land utan försöker i första hand få upp er på flotten igen så ni kan fullfölja loppet, säger Mattias Fredriksson.
– Vi blir också ett slags mentalt stöd – pratar lugnande med de som faller i, tillägger Daniel Olsson.

På frågan om de varit med om någon dramatisk incident när de jobbat på forsränningen svarar de nej. De flesta iramlade rännare klarar sig riktigt bra, intygar de, även om det alltid finns ett par stycken som får lite panik i vattnet och börjar klättra på dykarna. Och visst finns det vassa stenar, glasbitar och en och en annan rostig cykelkropp på Fyrisåns botten som gärna rispar upp itrillade rännares fötter. Men det avhjälps smidigt med ett par rejäla skor till våtdräkten.
– Värst är det nog för oss själva, säger Mattias Fredriksson med ett skratt.
– Vi går ofta hem med ett gäng blåmärken eftersom vi måste upp och ner i vattnet flera gånger. Rännarna klarar sig oftast med ett dopp, fortsätter han.

För två år sedan blev det dramatiskt för en av deras kollegor.
– Han fastnade i ett snöre som hängde från en boj. Han försökte dra sig loss, men kom under vattenströmmen hela tiden, berättar Mattias Fredriksson.
Men det slutade lyckligt: En annan dykare kom till undsättning, en kniv kastades från en restauranggäst i närheten och dykaren lyckades skära av repet och få upp kollegan på land.

Rännarutbildningen går mot sitt slut. Teresa Reinli och Jennifer Rosenius lämnar salen för att om några dagar svida om till våträkt och tränga ihop sig med lagkamraterna på en cellplastflotte inte längre än 240 centimeter och inte bredare än 120 centimeter.