”Nollningen kändes tvingande”

– Det var egentligen inget fel på själva nollningsaktiviteterna. Vi fick göra olika uppdrag, hade stadsvandring, quizkvällar, och så vidare. Det som jag ogillade var att mycket av det kändes tvingande. Nollningen var liksom en stor del av att lära känna varandra och det fanns en rädsla för att hamna efter socialt om man inte deltog i aktiviteterna.

Linn, som läser ett program med samhällsinriktning, menar att den typen av aktiviteter som ingick i hennes nollning inte alls passade henne.
– Visst kan det lätta upp stämningen om folk dricker sig fulla och skämmer ut sig ihop, men det kanske borde finnas ett alternativ. För mig är det inte ett optimalt sätt att lära känna nya människor på och jag deltog bara i ett fåtal aktiviteter under den första nollningsveckan.
För Linn innebar det dock inget större nederlag socialt sett när hon valde att avstå.
– Jag hade redan bott i Uppsala ett år och skaffat mig ett umgänge som jag kunde falla tillbaka på. Om jag inte hade haft det skulle jag förmodligen ha varit mer angelägen om att vara med på aktiviteterna.

Upplevde du att det var svårt att ta dig in i gemenskapen sedan du valde att inte vara med på aktiviteterna?
– Ja, jag upplever att jag fortfarande inte är en del av gemenskapen. Men jag ska inte skylla allt på att jag inte deltog i nollningen, en del har säkert att göra med att det inte riktigt är mitt typ av crowd i klassen.

Vad tycker du om konceptet med nollning generellt?
– Det är nog både bra och dåligt. Det är schysst att man har en introduktion där folk får chansen att lära känna sina klasskompisar bättre, men jag tänker att vi alla har uppnått en ålder där vi inte behöver skolas in på det sättet. Sen tycker jag det är onödigt att ha så överdrivet utdragen nollning.

Fotnot: Linn heter egentligen något annat.