Handen passar inte riktigt handsken

Gänget bakom dundersuccén Magicka gör en åtråvärd nyversion av ett av åttiotalets mest kända hacka-och-slå multiplayerspel. Säkert en stor ära och, på samma gång, börda för den svenska spelstudion. Trots detta lyckas de anamma och kombinera både en klassisk och modern stil i uppföljaren.

Storyn i spelet är, med all rätt, kort och koncis. Jag är en av fyra valfria hjältar, det vill säga antigen magiker, krigare, pilbågsskytt eller valkyrie – alla med sina unika förmågor. Mitt uppdrag är att vinna ära genom ledartavlor, samla ihop en massa guld för att köpa bättre utrustning och döda allt som står i min väg. Mycket mer behövs egentligen inte sägas. nbsp; nbsp;

Likt dess föregångare kretsar den huvudsakliga designen kring fyra personer co-op. Man kan såklart äventyra på egen hand, men det är inget som rekommenderas. Detta ger också ursprung till ett av spelets svagheter. För att få ut dess fulla potential måste jag alltså ha upp till tre andra vänner med mig, eller hitta främlingar genom snabbmatch-funktionen. Den senare är dock extremt labil, i och med att jag väldigt sällan hinner ta mig igenom hela banor innan en i gruppen lämnar, eller att värden drar ut kontakten för oss alla. nbsp;

Å andra sidan, när truppen väl är samlad och vi alla kämpar med livet som insats, når Gauntlet sin topp. Det finns något underligt tillfredsställande med att spetsa, klyva, elektrifiera, spränga eller krossa tio zombies i rad och se deras diverse kroppsdelar flyga genom rummet. En annan favorit är också att förstöra den sista skinkbiten innan den vitalitetsdepraverade magikern Merlin hinner fram för att återställa sin hälsa.

Utöver finslipning av den klassiska aspekten har de även introducerat en rad nya funktioner som ska tilltala den moderna publiken. Bland dessa finns möjligheten att köpa utrustning som adderar magiska förmågor, till exempel finns det ett par skor som ökar min hastighet när jag använder dem. Nästa stora nyhet är de så kallade masteries, vilka tillåter min karaktär att förbättras när jag klarar en bana. Det kan vara att jag hittar mer guld i krukor eller bli mer tolerant mot vissa attacker efter att ha dött ett par gånger. På så vis uppmanar de mig att både misslyckas och spela vidare för att bli starkare.

Men efter att ha tillbringat cirka åtta timmar i Gauntlet, när jag har nästan har rundat alla tre huvudbanor, finns det tyvärr inte mycket mer att göra. Jag har då slagit alla bossar, förstört otaliga mängder delikatesser, köpt all utrustning och låst upp de flesta av karaktärernas olika egenskaper. Här tar det alltså slut. Du kan förvisso ta dig igenom spelets allra högsta svårighetsgrad, med utkomsten av lite mer guld och utrustning. Men eftersom inget förändras, förutom att fienderna tar några flera slag att döda, har spelbarheten redan nått sin klimax. Det bör dock nämnas denna kortlivade höjdpunkt var bland det roligaste jag har haft i ett spel på länge

Arrowheads tolkning av den genredefinierande hacka och slå-klassikern passar inte riktigt, men introducerar på samma gång några extremt underhållande funktioner i kombination med den klassiska sidan av Gauntlet. Och förhoppningsvis kan kanske du, i goda vänners lag, hitta din väg till handsken. nbsp;