Allt våld är fel
Bakom sig har Mona Sahlin en stor orange skärm som lyser med texten ”Ingen föds till extremism”. Hon inleder inte med leenden och muntra formaliteter – istället är stämningen från första sekund allvarsam. Mona Sahlin säger att hon aldrig haft en så viktig och svår uppgift som hon har idag, trots sina många år som politiker. nbsp;
– Många är rädda och vågar inte ta plats i den offentliga debatten. Detta skadar nbsp;demokratin. nbsp;
Hon understryker att hon inte är polis, eller en del av rättsväsendet, utan hennes uppgift är ett förebyggande arbete. nbsp;
Mona Sahlin har mött mycket kritik för tidigare uttalanden, bland annat för att hon skulle likställa vänsterextremister med nazister och för att hon skulle skuldbelägga muslimer som grupp för extremisters handlingar, men Mona Sahlin är inte här idag för att försvara sig. nbsp;
– Om man upprör alla så måste man väl vara på rätt väg, säger hon och skrattar. nbsp;
Hon betonar att allt våld är fel, oavsett vilken ideologi, religion eller historia som ligger bakom, och tar upp exempel på våldsbrott från extremister från både vänster och höger. Mona Sahlin berättar med inlevelse om knivar som huggits och sparkar som utdelats samtidigt som hon demonstrerar brutaliteten med teaterliknande gester. Hon hyttar med näven då hon imiterar AFA:s demonstrationsrop: ”Antifascism är alltid självförsvar”, i syfte att påvisa den förvridna tanken om att våld inom vänstern skulle vara mer okej. Innan hon byter bild på sin powerpoint frågar hon publiken:
– Vad är skillnaden då? nbsp;
Och bilden som följer visar soldater från Islamska staten. Strategin är effektfull, och Mona Sahlin har utan tvekan publikens uppmärksamhet.
De kritiska röster som hävdat att hon skuldbelägger muslimer har heller inte fått Mona Sahlin att tystna. Hon förklarar att man måste våga ta den religösa debatten, och att kunniga inom religionen är enormt viktiga. Efter att ha berättat om 17-åriga Bilal som åkt från Södertälje för att dö i kriget i Syrien, säger hon:
– En man som Bilal hade inte lyssnat på en kvinna i jeans, och därför har de muslimska församlingarna ett jätteuppdrag. nbsp;
Hon förtydligar att samarbetet med imamer i denna fråga inte bara är viktig, utan en avgörande faktor. nbsp;
Innan Mona Sahlin avslutar föreläsningen säger hon att det finns en viss feghet i det svenska samhället, och att vi kan göra mycket mer för att förhindra extremism. Hon håller upp sina fingrar framför ögonen för att skymma sin egen sikt:
– Just nu tittar Sverige såhär på sig själv, innan hon lämnar över för frågor från publiken. nbsp;
Frågorna som ställs innehåller komplexa problemformuleringar, med många specifika exempel och citat som förutsätter att man är insatt i ämnet för att fullt kunna delta. Den första frågan bemöter Mona Sahlin offensivt, då hon reagerar på att frågan formuleras med utgångspunkt i att extremismen skulle vara ett importerat problem. nbsp;
– Detta problem är inte något som kommer utifrån, det är fler som heter Olsson eller Svensson som bedriver extremt våld.
Hennes näst intill häftiga respons är överraskande, trots att hon genomgående inte brytt sig om att täcka varken frågor eller svar med socker. På frågan om hon drabbats av mer hat och hot sedan hon bytt yrkesroll svarar Mona Sahlin:
– På den frågan svarar jag ingenting, jag har tagit detta uppdrag och jag är inte rädd. Om folk hatar mig har jag gjort något bra och för mig är inte rädsla en fråga, inte längre.
Många som räckt upp handen börjar med att tacka för en bra presentation, vilket till slut får Mona Sahlin att svara:
– Tack, då har ni alla sagt det, men ni kanske bara är artiga? vilket får publiken att skratta. Då arrangörerna från Utrikespolitiska föreningen avslutar kvällen tackas Mona Sahlin med långa applåder. nbsp;
Så här var det:
Som snart färdigutbildad retoriker finner jag hennes val av attityd, kroppsspråk och ordval mycket intressanta. Hon framstår som hård, och följer inte mönstret för vad som ibland kallas kvinnlig retorik – nbsp; vilket gläder mig. nbsp;