Dialektkameleonter, ”revar” och tillhörighet

Jag ska ”eta” mat och ”reven” raskar över isen. Så uttalade Jannie Teinler ”ä” när hon började plugga på Uppsala universitet. Men när jag träffar henne utanför Karin Boyebiblioteket ett decennium senare och vi småpratar på väg mot ett ledigt rum hörs inget spår av någon norduppländsk dialekt.
– Efter första A-kursen försvann ”e:na” och jag började säga räv. Jag upptäckte att jag hade haft en dialekt först när insåg att jag inte hade den längre, säger Jannie Teinler, doktorand vid institutionen för nordiska språk.
Den nordvästliga uppländskan är dock ganska subtil i jämförelse med andra dialekter – ja faktum är att den av vissa som talar dialekten uppfattas som ”rikssvenska”. Jannie Teinler berättar att idén till avhandlingen föddes efter ett besök hemma hos svärföräldrarna i Malung, Dalarna. Där berättades en historia om en man från en intilliggande by, och alla skrattade åt hans sätt att prata. Jannie Teinler slogs av hur exotiskt det var att man kunde göra sig lustig över dialektala skillnader mellan orter på bara en mils avstånd. Så var det ju inte riktigt i Uppland, eller?
– Jag ville undersöka hur folk relaterar till- och uppfattar sin dialekt på platser där dialekten inte är lika starkt förknippad med självbilden på samma sätt som i exempelvis Malung.

Avhandlingen bygger på intervjuer med invånare i olika åldrar från Harbo, Östervåla och Tärnsjö, alla orter i hennes uppväxtområde i nordvästra Uppland. Utgångspunkten har varit att ta reda på hur människor uppfattar dialekt och standardspråk (”rikssvenska”), i ett område där dessa företeelser inte är entydigt skilda från varandra.
Det visade det sig dock att de intervjuade hade samma förhållningssätt till dialekt som man kan förvänta sig även i områden där dialekten är särpräglad.
– Intervjuerna visade att man gör på samma sätt. Man använder språket för att dra gränser mellan olika grupper. Skillnader motiveras språkligt, och även om dessa språkliga skillnader inte alltid går att finna idag används de som verktyg för att göra den egna gruppen relevant.
Trots att dialekten inte pratas idag undantaget av en äldre generation, används den alltså ändå som ett medel för att manifestera ett ”vi”. Deltagarna fick även dra streck på en karta för att markera språkliga skillnader. Ingen hade svårt att dra tydliga linjer mellan dialektgränserna, men ålder var en faktor som skilde teckningarna åt. nbsp;
– Ungdomarna ritade större områden och inkluderade även Uppsala, medan de som var äldre avgränsade mycket snävare områden. Ett större område upplevdes som relevant för de unga, något som återkom också i intervjuerna.
En annan intressant aspekt som framkom i intervjuerna var att de flesta uppfattade sig själva som ”dialektkameleonter”. När de pratade med någon som hade en annan dialekt kunde de plocka upp vissa ord och uttryck.
– De härmade framförallt norrländska, det ligger nära och det var också en dialekt de hade positiva omdömen om.
Skånska var däremot ingen dialekt de härmade – landskapet ligger längre bort och de betraktade nästan skånskan som något icke-svenskt. Andra dialekter som inte gillades av upplänningarna var finlandssvenska ” fulaste som finns – det mest skär” och värmländska, ”jag tycker det låter vidrigt, fy fan”.

Jannie Teinler menar att hennes forskning visar att lokal förankring har betydelse, och att språk och dialekter är ett viktigt distinktionsmedel, även i områden där man säger sig prata ”rikssvenska”
– Det lokala har inte spelat ut sin roll. Platsen vi kommer ifrån är viktig för hur vi positionerar oss själva och där utgör dialekten en viktig del. Ett effektivt sätt att hävda särart och avgränsa sig själv.
Men om de yngre i studien endast hänvisar till de äldres språkbruk, finns det då ingen risk att dialekter dör ut med de äldre? Att folk slutar säga ”rev”?
– Om 100 år kommer vi nog inte känna igen oss i dialektlandskapet, det kommer att förändras. Men att vilja visa vilka som tillhör gruppen kommer inte att försvinna, däremot vilken grupp som är relevant att få tillhöra, vilket kommer avspegla sig i dialektlandskapet.