Nobelpris på det? Jajemen
Årets nobelpristagare i ekonomi (eller ja, mottagarna av ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” som det så osexigt egentligen heter eftersom Nobel inte var tillräckligt brydd om ekonomi för att själv plita ner det i sitt testamente) guidas in i Hörsal 3 på Ekonomikum samtidigt som jag febrilt fibblar med telefonen för att begripa vad det var dom forskat om. Två pristagare i år säger Google. Oliver Hart från Harvard och Bengt Holmström från MIT. Forskningen då? Något världsförbättrande? Till värn för framtida generationer och mänskligheten?... ”Kontraktsteori”, svarar Google. Jaha. Ja, jo, varför inte. Det är en ovanligt stor mängd kostymklädda män i Hörsal 3, så jag antar att det är viktigt.
Nä, men seriöst, kontraktsteori är mer centralt än man tror. I alla fall enligt pristagaren Oliver Hart, som spenderat stor del av sitt liv åt att förstå hur företag hanterar osäkerheter relaterade till ofullständiga kontrakt. Grundproblemet med kontrakt, påpekar Oliver, och tittar överraskande osäkert ner i bordet för att vara geniförklarad, är att de aldrig kan täcka alla framtida scenarion och eventualiteter som kan uppstå mellan företagen som ingår kontraktet. Företag måste hantera dessa osäkerheter på något sätt. En strategi är att det ena företaget helt enkelt köper upp det andra och bildar ett frustande monsterföretag (Ok, just den exakta termen användes inte, men jag tyckte det klingade fint). På så sätt kan det andra företaget inte längre jävlas med det första och försöka lura till sig pengarna (för vem vågar jävlas med ett frustande monsterföretag?) Problemet är bara att när ägaren till det andra företaget köpts upp och degraderats till anställd i det sammanslagna monsterföretaget så blir hen per definition lat. Likt alla människor när de inte ser någon direkt monetär vinning med att arbeta hårt (ekonomisk teori har ännu inte upptäckt moralen, normerna och religionen, eftersom de studeras på Engelska parken). Jaja, det hela kokar till sist ner till ett svårt val; antingen skriver man ett kontrakt med det andra företaget och riskerar att blåsas på pengar eftersom motparten alltid försöker hitta billigare kryphål eller så köper man upp företaget och får dras med en massa lata entreprenörer som släpar Birkenstock-tofflorna efter sig och bara pratar pensionsplaceringar. Ett ekonomernas huvudkliande dilemma. Nobelpris på den? Jajemen
Den andre pristagaren arbetar för MIT, heter Bengt Holmström och kommer från Finland. En bedrift i sig eftersom finländare endast utgör 0,74 promille av världens befolkning. Bengt meddelar att hans föreläsning kommer handla om den kommande forskning som ska ge honom hans andra nobelpris. Hörsal 3 skrattar gott på det sättet man gör när någon högt upp i hierarkin säger något skojigt. Den kommande forskningen ska undersöka de egentliga faktorerna bakom finanskrisen. Vissa säger att krisen uppstod på grund av brist på transparens (se exempelvis filmen ”The big short” av Michael Lewis). Det är helt fel, säger Bengt i ett dramatiskt utfall av retorik. Finanskrisen kan faktiskt ha utlösts av att marknader fick tag på onödigt mycket transparens och blev oroliga när de upptäckte att pengar lånats ut mot bristande säkerheter. Paradoxalt nog verkar det bästa sättet att hantera en finanskris vara att minska transparensen och köra det kollektiva huvudet långt ner i sanden. Bengt visar en komplicerad graf på Powerpoint. De kostymklädda herrarna runt mig nickar igenkännande. Det gör jag med. Nobelpris på det? Jajemen.
