Grattis Ergo 93 år Mycket har hänt sedan Fruktgrens fästmö blev med hund
”En föga uppbygglig följd av vackra men vaga förutsatsers oupphörliga och nesliga nederlag”, lyder Ergoredaktionens ord om tidigare försök att ge ut en tidning till Uppsalas studenter, i det allra första numrets ledare. Då, den 15 februari 1924, vågade medarbetarna likväl hoppas på att deras nybildade tidning skulle gå ett ljusare öde till mötes. Deras fördel, ansåg de, var att de inte gjorde anspråk på att fylla behov, utan att skapa ett.
För 93 år sedan var Ergos sidor nästan helt fyllda med text. De få bilderna var tecknade och återfanns, med undantag för en illustration intill en dikt, enbart på annonssidorna. Tidningens målgrupp – studenterna – är också relativt osynliga. Ett och ett halvt uppslag är vikt åt fyra universitetseminenser som uttalar sig om skillnader mellan studenter nu och på deras tid, det vill säga 1800-talet. Professor A. Noréen är bekymrad. När han själv studerade fanns undantagsvis ”en eller annan – vanligen osynlig – studentska, men ej det överflöd av den sköna varan som nu hotar att snart bilda majoritet inom kåren”. Också nationsfanorna tycktes vara i fara, då nationer vid majfesterna att omge fanan med ”en hoppande, slagdängesjungande fårskock, i vilken själva fanbäraren tillåter sig att uppträda som en clown”.
Universitetslektor G. Christensen var mindre pessimistiskt inställd till den yngre generationen. Framför allt uppskattade han hur studenter verkade umgås över åldersgränserna. ”Den unge faar sin indvielse, den aeldre sin foryngelse. Og der skabes traditioner ved disse forbindelser til gavn for alle, og der samles sammen en skat af faelles minder og lystige anekdoter, som vil forvandle studenteraarenes samliv til et broderskab for livet”, skriver den danske lektorn.
En fiktiv student förekommer dock i berättelsen ”Bör kandidatens fästmö ha hund?”, som tycks anspela på en pågående debatt i Svenska Dagbladet om ifall man som kandidat bör ha fästmö. Signaturen Iste beskriver hur den nyförlovade kandidat Fruktgren förlorar sig i sin Kristina och den framtid han ser, i en röd stuga med vita knutar där de ska producera avkommor och ha en hund. Kristina blir eld och lågor, men först när fästmannen nämner hunden. Djärvt föreslår hon därför att de lika gärna kan bli hund nu på en gång, varpå kandidat Fruktgren tycks få kalla fötter. Förälskad som han är överraskar han ändå Kristina på hennes födelsedag med en vovve iförd grönt sidenband. Kristina blir så glad att hon glömmer kandidaten för att ägna all uppmärksamhet åt den fyrbenta vännen, och Fruktgren ställer sig frågan: ”Bör kandidaten ha fästmö? Och i så fall, bör denna ha hund?”
För Uppsalastudenterna får man nog ändå säga att Ergo har fungerat lite som Kristinas hund. Sedan den väl startats har det uppenbarligen funnits en efterfrågan i snart 100 år. Så nog skapades ett behov trots allt.
nbsp;
