Vikingar och Allah – vad vi vet och inte vet

Det började med att Uppsala universitet 27 september publicerade ett pressmeddelande om en utställning på Enköpings museum, där man presenterar pågående forskning av textilarkeologen Annika Larsson som pekar på att Allah och Ali förekommer i mönster på vävda sidenband funna i en vikingagrav, så kallade brickband.

Den aktuella graven grävdes ut i Birka av Hjalmar Stolpe på 1880-talet och mönstren har tidigare setts som typiskt vikingatida. Annika Larsson har kommit fram till att de kan tolkas som kufiska (tidigt arabiska) tecken.

– En spännande detalj är att ordet ”Allah” framställts spegelvänt. En svindlande tanke är att banden, precis som dräkterna, har tillverkats väster om det muslimska kärnområdet. Kanske har man försökt skriva bönerna så att de här kunde läsas från vänster till höger, men med arabiska tecken som sig bör. Att som så ofta påstå att orientaliska föremål i vikingatida gravar enbart skulle vara ett resultat av plundring och handel österut håller inte som förklaringsmodell, eftersom inskriptionerna förkommer i typiskt vikingatida dräkter som har sin motsvarighet i bevarade bilder av valkyrior, säger Annika Larsson, forskare i textilarkeologi vid institutionen för arkeologi och antik historia, i pressmeddelandet.

Hon drar också slutsatsen att det vikingatida gravskicket har påverkats av islam och idén om ett evigt liv i Paradiset efter döden.

Det rör sig om ett delresultat som kommit fram under forskningsprocessen i en pågående studie vars hela resultat kommer att vetenskapligt granskas och publiceras längre fram, där man hoppas att med DNA-analyser få svar på frågor om släktskap och geografiskt ursprung.

Uttalandena från Annika Larsson fick snabbt stor spridning, men också skarp kritik. Professorn i islamsk konst, Stephennie Mulder, från USA menar att tecknet saknar mening. Dessutom jämförs symboler från olika tidsepoker i studien, säger hon i en tråd på Twitter.

– Fyndet är från 900-talet, men teckenstilen kom först 500 år senare. Det är egentligen så enkelt att jag i fem dagar nu funderat på om Annika Larsson verkligen kan ha gjort ett så uppenbart fel, skriver Stephennie Mulder.

Arkeologen Andreas Forsgren, som tidigare har jobbat som guide på Birka, har skrivit ett långt inlägg på Facebook som har delats nästan 500 gånger.

”Graven det rör sig om är Bj 965, i vilken en kvinna begravdes med häst någon gång under sent 800-tal eller 900-tal. Graven grävdes ut av Hjalmar Stolpe redan på 1880-talet och sedan dess har brickbandet legat och väntat på att någon skulle hitta detta fantastiska budskap. Kan detta stämma?” skriver Andreas Forsgren.

Han poängterar att det inte är någon nyhet för arkeologer att vikingar hade livliga kontakter med Mellanöstern. Om man hade konstaterat att brickbandet tillhörde en utländsk dräkt som den döde införskaffat via handel, eller om den döde hade utländsk börd skulle påståendet inte ha varit särskilt märkligt, menar Andreas Forsgren. Men Annika Larsson tar avstånd från att brickbandet skulle ha hamnat på Birka via handel.

Även Andreas Forsgren ifrågasätter om det verkligen står ”Allah” på brickbandet.

”En del av problemet ligger i att Larsson inte har baserat sina forskningsresultat på en faktisk existerande källa, utan hon har pusslat och spegelvänt delar av brickbandet för att få ihop det – och inte ens då blir texten helt begriplig enligt kritiken. Andra delar av kritiken hävdar att de tecken som Larsson hävdar sig hittat inte existerar i arabiskan/kufiskan förrän på 1500-talet, alltså mer än 500 år efter att den gravlagda individen fått brickbandet med sig som gravgåva”, skriver han på Facebook.

Han påpekar att ett brickband med nästan identiskt motiv som Birkafyndet finns i en norsk grav från folkvandringstiden, som är daterad till 500-talet, vilket är omkring 100 år innan islam existerade. Ordet ”Allah” användes förvisso i de arabiska områdena även före islam, som en benämning på en gud av många, men Annika Larsson gör kopplingen direkt till islam.

”Arkeologer och andra forskare ska testa teorier, även ”galna” sådana, för att se om de håller. Visst kan man teoretisera och resonera, men då ska det framgå av texten att man gör så. Det hela är en del av det arkeologiska samtalet. I mitt tycke bör sådant här dock inte kablas ut som sanningar innan det har granskats av andra forskare, men det hela har dock spritts vida omkring som en etablerad sanning och såväl svensk som utländsk media har självfallet hakat på. Med detta tygband som belägg gick medier över hela världen ut med att vikingarna dyrkade Allah och att vikingarna i stort sett tagit hela sin syn på döden och efterlivet från islam, för att inte tala om det felaktiga i att tala om “vikingarna” som en homogen grupp, något man i Sverige är mycket noga med att inte göra i andra sammanhang” skriver Andreas Fosrgren.

Den övervägande delen av det inhemska svenska gravskicket under järnåldern är brandgravar, vilket var något mycket främmande för muslimerna under samma tidsperiod, menar han. Ibn Fadlan, arabisk diplomat, häpnade när han på 900-talet bevittnade en skandinavisk begravning där den döda brändes i ett skepp. Andreas Forsgren undrar om Annika Larsson med uttalandet syftade på att det fåtal obrända kammargravar är inspirerade av islam, och det var också i en kammargrav som brickbandet hittades, men det framgår inte i pressmeddelandet.

”Från ett inhemskt tillverkat brickband där det – mycket tveksamt och med mycket pusslande och god vilja – kanske kan stå ”Allah” blev det hela till ”vikingatida gravskick inspirerat av islam” till ”Vikingarna åkallade Allah som bön”. Eller från ornamentik på enstaka brickbandsfragment som om man spegelvänder dem och lägger på 50 ornamentik på vardera sida *möjligen* kan vara tidig arabiska för Allah till att begravningsritualen är påverkad av islam till ”Trodde vikingarna i Svealand på islams gud Allah?” (Aftonbladet). Det är en mycket långsökt kedja baserad på en enda indicie och det hela hade kunnat undvikas om man varit mer tydlig från allra första början” skriver Andreas Forsgren, och avslutar,

”Vikingatiden och de östliga kontakterna med den arabiska och persiska världen är ett oerhört intressant ämne, väl värt att föra ut till allmänheten på ett bredare plan än vad som tidigare gjorts. Det vore dock önskvärt att göra det utan att hitta på saker och därmed riskera att undergräva allmänhetens förtroende för museer, arkeologer, historiker och pedagoger.”

Uppsala universitet bemöter kritiken i en kommentar till pressmeddelandet. Man betonar här att den aktuella forskningen inte har publicerats, då det rör sig om ett delresultat under ett större pågående projekt. När det gäller kritik kring kommunikationen har kommunikationsavdelningen förtydligat det ursprungliga pressmeddelandet.

”Det blev inledningsvis inte tillräckligt tydligt, inte sammanhanget och inte var i processen projektet befann sig”, skriver Uppsala universitet, och avslutar,
”Det är viktigt att den forskning som görs kommer allmänheten till kännedom. Ett enskilt forskningsresultat ska ses som en pusselbit som ska läggas till den kunskap som redan finns inom området.”